Med hjälp av mina sockersystrar och min man har jag lärt mig en essentiell sak om mig själv i mitt senaste återfall. Något som jag känner är av stor vikt för mig och min abstinens.
Vad händer kemiskt i kroppen när vi överäter? Jo, vi får ett påslag av hormonet oxytocin. Det är samma hormon vi får av närhet. Det tröstar och lugnar oss. Det är tröst på kemisk väg. Och där har vi lite problemets kärna. Jag saknar förmågan att trösta mig själv. Jag har noll, 0, koll på hur man tröstar sig själv. Det jag alltid har hanterat problemet med är mat som tröst.
Eftersom jag är totalt oförmögen att trösta mig själv, dämpar jag känslorna med mat. Jag tar inte tag i det eftersom jag inte vet hur man gör.
Man kan tracka det hur långt tillbaka man vill. Kanske beror det på min uppväxt. Kanske beror det på familjeförhållanden. Kanske beror det på det ena och det andra. Nu är det som det är och jag har ett nuläge. Jag kan nu konstatera vad mitt kärnproblem är, att jag är oförmögen att trösta mig själv. Därför söker jag tröst i det yttre. Jag söker dämpning i kemiskt väg. Maten.
Jag tänker inte leva så. Nu vet jag vad problemet är och nu försöker jag hitta vägar att lära om, lära nytt. Och jag förstår att det innebär en lång och tuff resa. En resa som går in på djupet. Det är inte ett beteende som skall läras om, det är sår som skall läkas och en själ som skall helas. Det gör man då rakt inte på en fikarast!
Jag är tacksam för att jag har pinpointat problemet. Att jag lokaliserat pudelns kärna. Nu kan det bara bli bättre.
KÖSS
