Jag har ju skrivit om förut att jag och min man nyligen separerat. Det har varit en oerhörd sorgeprocess, givetvis. Framförallt månaderna innan jul var kaos. Helt sjukt, jag har typ blackouts från den tiden. Jag kunde vara på möte på jobbet och komma ut därifrån å bah: vafan hände. Kom inte ihåg någonting, helt soprent i huvudet.
Sen så hade jag två veckors semester. Då la jag mig på rygg i fosterställning och sov, åt, grät och netflixade i 14 dagar. Jag pallade ingenting. Verkligen ingenting. Det som jag är mest stolt över är att jag fortfarande är abstinent. Jag fick inget superdestruktivt betéende utan det mest destruktiva jag gjorde var överätning och någon hetsätningsession. Jag gick inte ut på stan och söp mig sketfull, jag åt inget socker, jag sprang verkligen inte runt till massa okända karlar för en rebound. Jag fixade det fan bra asså. Hittills. Jag är inte klar med sorgeprocessen än.
Det jag har gjort som varit mest essenssiellt för att överleva är:
- Jag sökte hjälp från omgivningen. Jag la mig platt på rygg och tog all hjälp jag kunde få. Stängde in mig i nästan en vecka hos AnnasLCHF och låg och sträckkollade på Harry Potter. Insåg att jag inte kunde vara själv. Insåg att jag behövde en annan sockerberoende som stöd. Och inte bara Anna, jag tog verkligen hjälp av hela mitt skyddsnät: mamma & pappa, grabbarna från Gullholmen, kollegorna. Jag behövde älta, älta, älta. Och jag behövde dela. Jag fixade inte att vara själv i allt.
- Jag är jättenära mina sockersystrar hela tiden så min droghjärna får lugn. Söker hjälp i 12-stegsprogram som FAA och OA.
- Jag skrev upp en GLÄDJE-lista i mobilen. Om jag blev riktigt sådär superdeppig så läste jag saker som gör mig glad här i livet. Mitt jobb, rosa/guldiga ting, mina vänner, att krama mina kollegor, att kunna gå ner 30 min på lunchen att träna. För att ta några exempel.
- Jag sökte proffessionell hjälp. Jag fick tio gånger i KBT av jobbet. Jag behöver reda upp skiten i huvudet liksom. Strukturera upp den. När jag kände att mitt ältande gick i cirklar behövde jag proffessionell input att tänka konstruktivt, att bryta liksom.
- Jag kommunicerade till alla som "drabbas" av min sorg hur det låg till. Min gamla chef, min nya chef, mina kollegor, mitt team som jag är chef över. Alla visste att jag hade det tufft. Och då fick jag rätt support och stöd för att kunna fungera i arbetslivet.
- När jag drabbas av vågor av panik, förvirring, rädsla för framtiden, sorg, intensiv smärta - tänker jag NU. En dag i taget. Jag behöver bara överleva just idag, just denna stunden. Min största rädsla är ju att bli forever alone. Att bli den eviga singeln som aldrig fick familj. Den tanken skrämmer skiten ur mig ärligt talat. Också boende - att jag bor andrahand som går ut i juni. Allt det där, superläskigt. Men just nu har jag ju tak över huvudet och är inte sugen på volvo, villa, vovve. Och då behöver jag ju inte vara rädd - just nu.
För mig handlar det mycket om att ta hjälp. Att våga be om hjälp. Att vara i nuet. Att vara där jag står. Att inte vara i dåtiden och älta, eller i framtiden och vara skiträdd. Här och nu. Med hjälp av mitt stödnät.
Dagen innan jobbet började så tog jag ett beslut. Jag valde att symboliskt hänga av mig offerkoftan och blicka framåt på allt det där som är så bra i livet. När jag blir ledsen och ett offer så tänker jag att nu har jag gråtit så mycket. Sörjt så mycket. Jag är klar med att känna mig som ett offer. Nu vill jag ha framtidstro. Sinnesro. Och det finns ingenting som skrämmer mig i nuet.
KÖSS
