De senaste två veckorna har jag verkligen legat på minus i energinivå. Jag har tagit varje chans att bara ligga raklång i sängen och känt att varje uppgift känns som att bestiga ett berg.
Och jag visste varken ut eller in. Jag visste bara att jag hade en sån enorm jäkla megaångest. Och det är inte konstruktivt någonstans. Jag började märka hur mina rutiner fallerade och att jag åt utanför det jag planerar. Och ångest är ju inte en känsla, det är en gojja med känslor som inte är bearbetade. Hur bearbetar man känslor? Ja det är ett diffust begrepp. Men tiden gör ju att man kan strukturera och sortera. Hitta nya förhållningssätt.
Men jag kan inte må såhär dåligt. Det går liksom bara inte. Det är inte konstruktivt alls och är direkt livsfarligt för min abstinens. Samtidigt hjälper jag ju ingen genom att bara trycka undan känslorna.
Så jag bestämde mig att jag får må hur dåligt jag vill. Mellan 21.00-21.15. Så varje gång jag kommer på mig själv att må dåligt tänker jag "jag får må dåligt, det är helt okej. Men jag tar det ikväll. Nu väljer jag att må bra". Det låter hur skumt som helst, men det hjälper faktiskt. Det är liksom ingen idé att det ligger och kostar energi hela dagarna. Jag lägger en kvart energi på att må dåligt på kvällen, mer har inte jag råd med. Och när den där kvarten kommer så mår jag inte dåligt alls oftast.
KÖSS
