Jag har bantat i hela mitt liv. Maten har alltid varit ohanterligt. Jag kunde klara mig kortare perioder i självsvält men ramlade alltid tillbaka i frosseriet. Sen hittade jag til LCHF. Helt plötsligt en metod som gjorde att jag kunde kontrollera frosseriet längre perioder då jag slapp brottas med fysisk sockersug och hunger. Men jag damp ner i sockerträsket ändå. Och sen upp ett tag, sen ner igen. Jag fattade ingenting. Jag fick ju vara mätt. Jag fick ju äta hur mycket jag ville. Men jag klarade inte att avstå helt ändå. Sen gifte jag mig, åt en bit tårta och ner i sockerträsket i 9 jävla månader, plussade 20 kilo och mådde skit. Skyllde som fan på min disciplin. Och det spelade ingen roll hur många läsare som kommenterade att jag var sockerberoende, någonstans var jag övertygad om att det hade med min disciplin att göra. Jag kunde erkänna att jag var sockerberoende, men liksom inte fullt ut. Jag visste att jag var kemiskt beroende, men jag förstod aldrig vad sockerberoende var, fullt ut.
Att alla mina konstiga symtom och min tankebesatthet, att mina beteendemönster och hur jag åt sönder mitt liv - berodde på att jag var sjuk. Jag härledde alla resultat i mitt liv till min dåliga disciplin. Att jag tog studenten med ofulltändiga betyg, att jag vägde 170 pannor att jag jämt sjukskrev mig - var för att jag var lat och dålig. Idag vet jag att jag är sjuk i beroende och jag vet att mina beteenden beror på hjärnsjukdomen sockerberoende.
En nyckel för att leva i tillfrisknad är att kapitulera inför sjukdomen. Att inse att det inte BARA är maten. Att sjukdomen smittar av och spiller över på alla resultat i livet. Att sjukdomen förpestar och ruttnar sönder allt jag värdesätter i livet om jag går in i ett skov.
Sjukdomsinsikten kom till mig 15/05-15. När jag la in mig och kapitulerade på Arteget i Skåne. Då var jag redo för att verkligen förstå sjukdomen. Sedan är jag inte färdiglärd på långa vägar, jag lär mig nytt varje dag. Men just då förstod jag att jag var maktlös, fångad och att hela mitt liv var en reflektion av sockerberoendet. Och det blev ett verktyg att leva i tillfrisknad. Att jag fick tillgång till en hel gemenskap av sockerberoende vänner och att jag kunde behandla "disciplinen" med rätt verktyg.
Så ja. Jag insåg att jag var sockerberoende efter först 20 år i sockerfällan och sen härvande ner fram och tillbaka ur sockerfällan med 5 år på LCHF. Sjukdomsinsikt och kapitulation tar tid.
Hur insåg du att du var sockerberoende?
KÖSS
