Vi är många sockerberoende som gått i terapi mot vår övervikt. Tänkt att med lite finurliga mentala verktyg så kommer vi minsann få bukt med vår matproblematik. Jag själv gick i terapi i 5 år hos en ätstörningsterapeut. Jag har också gått hos ätstörningsenheten, dietister, överviktsenheten - you name it. Ingening hjälpte. Tvärtom, det bara spädde på min ångest när jag gick upp, upp, upp i vikt. Trots behandling landade jag på 170 pannor tillslut.
Övervikt sitter inte i magen, det sitter i huvudet. Med den gedigna behandling jag har fått av vården borde jag fått bukt med min övervikt. Men grejen var att man behandlade fel sak. Jag har ingen ätstörning, det är inga vanor som skall läggas om. Jag har en beroendehjärna, en missbrukar hjärna. Det är en biokemisk sjukdom som ingen ätstörningsvård i världen biter sig på. Speciellt inte om det handlar om att "utsättas" för sin drog - att äta lagom.
Jag skall ärligt talat säga att jag inte är helt hundra på de knivskarpa skillnaderna - det enda jag vet är att det enda i hela världen som funkat på min övervikt är behandling av maten som om jag vore alkoholist. Jag beter mig som en alkoholist, jag äter godis som en alkoholist dricker alkohol och jag får samma konsekvenser av socker som en alkoholist får av alkohol - förutom att jag inte börjar slåss, pissa ner mig och gör helt idiotiska saker när jag är i ruset.
Agerande
När en alkoholist slutar dricka upplever han kroppen fylld av oro och ångest som han brukar döva med alkohol. Jag dövar inte med alkohol, jag dövar med socker. Det byggs upp ett "tryck" i kroppen som blir så olidligt att man måste döva med sin drog. Detta händer vanligtvis fjärde dagen då drogen är helt ute ur kroppen. En alkoholist får också andra utlopp när han stänger av sitt primärutlopp. Röker hysteriskt, äter massvis med sött. Jag börjar gärna shoppa, söka bekräftelse, överäta. På sekundärutloppen funkar KBT och mentala verktyg finfint. Men vi måste behandla maten som om det vore alkohol eller narkotika, annars kommer vi aldrig tillfriskna.
Beteende
En alkoholist dricker allt större mängder allt oftare. Precis så är det med oss sockerråttor. Vi försöker isolera det till fredag lördag. Det spiller över på söndagen eftersom "vi ändå har kvar" alternativt "det är ju fortfarande helg". Sen så kan vi stå emot till nästa helg. Ett tag...... Helt plötsligt är det ju onsdag, lillördag, och då får man ju unna sig något. Eller fettisdagen, eller kladdkakansdag eller födelsedagskalas.... Sen så börjar vi äta något varje dag. Går förbi pressbyron och köper en twix. Sen räcker inte det utan vi tar bilen till ICA, går in och köper. Sätter oss på parkeringen och hetsäter. Åker hem och låtsas som ingenting. Det finns ingen ätstörningsbehandling i världen som biter på detta beteende. Det är ett alkoholistbeteende. Precis så här gör fylltrattar. Smyger, gömmer. Drogen eskalerar. Vi måste därför behandla maten som om det vore alkohol eller narkotika, vi kan aldrig leva i tillfrisknad annars.
Konsekvenser
När det går riktigt illa för en fylltratt så lever de på gatan. Men det tar år innan man hamnar där. Innan dess så förlorar man jobb, har spända relationer och påverkan på det andliga livet. Man isolerar sig och drogar. Jag drogade så mycket på socker att jag både blev sparkad från mitt dåvarande jobb samt ej hade fullständiga betyg. Jag hade svårt att klara hyran och levde mycket på mamma och pappas ekonomi som fick hjälpa mig med hyran. Alla mina pengar gick åt till socker. Jag ville inte ut bland folk pga ångesten och valde isolering. Jag misshandlade mina relationer - manipulerade för att få droga och ljög för att få pengar till godis. Hade jag inte lagt så mycket pengar på godis hade jag inte heller behövt hjälp med hyran. När jag var 18 år fick jag ett stort sparkonto av min farmor för att ta körtkort. Jag tog körkort när jag var 25 år. Gissa vad det berodde på. Jag köpte ju godis för varenda krona på farmors sparkonto. Detta biter ingen ätstörningsbehandling på i hela värden. Du måste behandla maten som om det vore alkohol eller narkotika, annars kommer du aldrig leva i tillfrisknad.
Så nästa gång du hör att du är ätstörd. Tänk efter. Är det verkligen så? Eller är det att du faktiskt behöver behandla maten som om det vore en drog?
KÖSS
