Jag är ful och äcklig. Borde skämmas över den jag är. Klarar ingenting och hatad av alla. Att jag får lov att andas är en välsignelse. Det förtjänar jag egentligen inte.
Varför slås du av sådana tankar ibland? Jo. För du har gjort något fult. Det har gjort något jätteäckligt och hemsk. Du har, håll i dig, ÄTIT! Ätit jättemycket för att vara exakt. Fy fan. Skäms på dig.
Herreguud. Vad är det för feeel på våra hjärnor? Vad är det för feeel på vår syn på oss själva? Det är la inte ett dugg skamfullt att hetsäta eller att äta jättemycket. Tvärt om. Vi människor är faktiskt programmerade att kunna trycka i oss sketmycket mat. Det ligger liksom i våra gener. Det har inte ett dugg att göra med varken disciplin eller moral. Och speciellt inte har det något att göra med ditt värde som människa.
När någon rynkar på näsan åt vad eller hur mycket jag äter så är den personen helt dum i huvudet. Ja. Jag använder starka ord, för tycker någon något av det jag stoppar i mig eller hur mycket så MÅSTE det va ngt fel på dom. Jag är inte äcklig. Och skulle någon tycka det pga vad jag stoppar i mig så ÄR dom dumma i huvudet. Punkt.
Som tur är så tycker inga det. Det är oftast du själv som tycker det bara. Och det är där du ska börja jobba. Att avdramatisera ditt ätande. För det är inte lika kul att göra ngt som inte är förbjudet, eller hur? ;)
Istället för att skämmas över mitt ätbeteende har jag valt att ladda av det. Jag tycker jag är helt ljuvlig som kan äta så mycket! Det är det inte alla som kan!! Jag tycker det är svincharmigt när ja står, i bara ett par gamla urtvättade mamelucker framför spegeln, med choklad rund hela munnen och smulor som täcker hela magen. Jag skrattar lite å himlar med ögonen och tänker att jag har en mycket lustig icke-existerande impulskontroll. Och genom det så hetsäter jag ytterst ytters sällan.
Men. Jag behövde någon annan som talade om det för mig. Jag behövde träffa Martin. Den mannen får mig att känna mig finast hela hela världen. Och han har hjälpt mig oerhört att avdramatisera mitt sätt att äta. Det gjorde han genom att okeja mitt beteende. Skratta åt det. Visa att det är helt naturligt att hetsäta. Och att tappa kontrollen är oerhört charmigt. Det tillhör en fluffig, känslomässig och ljuvlig personlighet! Så med detta inlägg hoppas jag att jag får vara din Martin. JAg hoppas på att få vara den som övertygar dig att du inte har något att känna skam över. TVÄRTOM! Njut av din härligt fluffiga personlighet!
Förr i tiden så satt jag på mitt rum och skämdes. Idag lägger jag ut bilder på hur jag vråläter. Jag har nämligen inget att skämmas över. Och det gör att det händer så OTROLIGT sällan nu för tiden!
Att hetsäta är ju såklart inget att eftersträva - det är inte det jag menar med detta inlägg- men att hugga på sig själv i tusen år efter ett krokben leder bara till att risken ökar att det händer igen. Att faktiskt se det mänskliga och naturliga (det ligger i våra gener att kunna möla) avdramatiserar mycket.
Så sluta skämmas, omfamna din inre fluffis istället!
KÖSS
