Just nu sitter jag i en mysig stuga i Branäs och kurar med en koffeinfri kopp kaffe medan de andra sover. Som vanligt är jag uppe först - det är som att jag inte behöver lika mycket sömn som andra. Vi har det superfint här. Tyvärr var det riktigt ruskigt väder igår med blötsnö så det blev en tidig hemgång från backen.
På senare tid känner jag hur mina utlopp har sprungit iväg. Jag håller hårt på socker och alkohol - de två som ger maximala konsekvenser för min del. Dock har så mycket annat sprungit iväg och det ger verkligen oro i hela kroppen. Men vad vore beroendesjukdomen utan återfall? Då vore vi ju inte beroende.
Just nu känner jag mig lite lost i min beroendesjukdom och jag känner att sjukdomen är väldigt närvarande. Jag har inte tagit hand om friskfaktorerna och stressat mycket. Det har sprungit iväg.
Det jag försöker påminna mig om är att det inte är ett start/stopp utan tillfrisknad är en process som jag lär mig av. Jag kan inte bli loj och inte fylla på med goda saker. Jag har matat sjukdomen med stress vilket gör att mina utlopp spriger iväg.
När utloppen springer iväg känner jag att jag blir väldigt orolig, det blir så när vi inte lever i våra värderingar. Det blir en jäkligt oskön tillvaro helt enkelt.
Det som ger hopp är att varje dag är ny och vi kan faktiskt leva bra idag, även om gårdagen var katastrof. Vi får alltid en ny chans att slipa till jaget lite skarpare. Är inte det hoppfyllt om nåt?
KÖSS
