Jag är uppväxt i ett kaos, jag skapade ett liv i kaos när jag var slav under sockret och jag har levt ett liv i kaos, kort och gott: jag är en kaospilot. Det är där jag är van att leva, jag är bra på att rodda i kaotiska förhållanden. Allt från en uppväxt med mobbing till tidig alkoholdebut till sjuka relationer.
Här om dagen så översköljdes jag av en insikt och en enorm flodvåg av tacksamhet slog mig: jag har aldrig haft det såhär bra! Jag har min drömutbildning, jobbet flyter på bra, min och Martins relation är to-die-for och maten fungerar mer än väl. ALLT klaffar! Det är lugn och ro och jag är på riktigt lycklig. Jag vaknar upp varje dag med en enorm tacksamhetskänsla, en flodvåg av starkt lyckorus sköljer över mig. Det låter väldigt politiskt korrekt, men det är helt ärligt - jag har aldrig i mitt liv varit såhär lycklig! Carnivore var liksom den sista pusselbiten.
Vad händer då? Paniken slår mig, jag får svårt att andas. Tanken att "nu kommer det hända någon skit snart". Martin sitter på ett flygplan och jag börjar hysteriskt googla på flygplansolyckor. Söker i tanken efter möjliga hot. Tills det slår mig: jag är inte van att ha det bra. Jag är inte van att ha lugn och ro och leva ett problemfritt liv. Inte med min uppväxt, inte med min beroendesjukdom.
Sedan börjar det klia i händerna, jag vill göra något. Jag vill shoppa. Gärna mycket och saker jag inte behöver. Också typiskt beroendesjukdomen, är det lugnt i livet så slår auto-destruktiva-piloten på. När allt är bra skall vi beroendehjärnan in och riva. Det är därför det är så viktigt att hela tiden underhålla med friskfaktorer och gemenskap. Att inte tro att bara för allt är bra så kan vi sluta jobba med oss själva.
I mitt arbete med mig själv och med andra sockerberoende har jag sett en sak upprepas om och om igen: vi bygger, vi river. När allt är lugnt så skall vi in och förstöra. När vi har nått vår målvikt då jäklar hetsäter vi. När vi har skapat ett bra förhållande, letar vi fel och lämnar. När jobbet flyter på, tröttnar vi och säger upp oss. När livet är bra tar vi ett återfall.
Det vi behöver öva på är att hålla oss till planen, att låta livet vara lugnt och jobba med det underhåll som krävs för att få livet att flyta på. Att våga stanna i det som är bra, att skörda frukten av det hårda jobb vi har stoppat in för att nå dit vi är idag. Det är faktiskt okej, det är läkande - att slippa drama.
En sak har jag lärt mig: Livet får vara bra
