Detta inlägg är jävligt känsligt för mig att skriva, så var rädd om mitt hjärta här.
Jag har alltid haft en urusel kroppsbild samtidigt som den varit väldigt bra. Å ena sidan har jag noll behöv av att operera mig, jag tycker jag är fin och jag vågar klä mig som jag vill. Å Andra sidan känner jag mig livrädd att gå upp i vikt och att jag konstant måste tänka på min kropp och min vikt. Det är jävligt dubbelt.
När jag började tillfriskna från mitt sockerberoende kände jag att min kroppsbild verkligen ställde till det för mitt tillfrisknande. Motivet från början att sluta med sockret var ärligt talat att gå ner i vikt, att ändra min kropp. Majoriteten av mina klienter vittnar om samma sak - man vill bli smal, helst igår.
Jag insåg någonstans att det saknas en pusselbit i beroendevården idag, vilka experter jag än pratade med inkluderade inte kroppsbild i programmet för tillfrisknande (jag kan ha missat något, men jag pratar i generella termer här). Det är ju det som skiljer oss sockerråttor mot övriga beroende, vår urusla syn på våra kroppar. Vi sockerråttor har i 9 fall av 10 bantat oss igenom livet, när vi bantar gör vi det pga att vi inte tycker våra kroppar duger och då framkallar kroppen hetsätning. Att banta är en av rotorsakerna till att det bli socker som utlopp för vårt beroende och dålig kroppsbild är rotorsaken till att vi bantar.
Jag har kommit fram till en sak i mitt tillfrisknande: jag kan inte leva fri från min beroendesjukdom om jag samtidigt för ett krig mot min kropp. Jag kan inte leva fri från mitt sockerberoende om jag samtidigt bantar. Och jag kan inte sluta banta om jag inte accepterar och älskar min kropp. Och att älska sin kropp i denna giftiga bantningskultur vi lever i är jävligt svårt.
Det läskigaste jag har gjort är att sluta banta och börja äta. Det skrämmer skiten ur mig att våga äta närhelst min kropp säger till att den behöver mat. Att gå hungrig eller vara övermätt är liksom en snuttefilt för mig. Det är så jag har levt en stor del av mitt liv.
När jag äter mig mätt och äter så fort min kropp vill ha mat vill jag inte heller hetsäta. Alla mina lustar försvinner, maten blir inte längre ett verktyg jag använder för att slå på mig själv och förstöra mitt liv på. Det som skrämde mig mest var någon dag jag upplevde mig riktigt "andligt sjuk" (som vi säger i 12-stegsprogrammet, dvs. vi hamnar i ett känslomässigt tillstånd som vi helst drogar bort) men ändå inte ville äta. Jag grät hos min man, jag blev superrädd! Det fanns inget i mig som tyckte att maten var en bra lösning, jag ville helt enkelt inte hetsäta.
(OBS! Detta gäller inte för nyabstinenta sockerberoende som behöver mer ramar och förhållningssätt) Jag väger mig inte och jag äter ordentligt. Jag följer inte heller några regler på hur mycket jag skall äta eller vad. Jag lär mig kroppens signaler vad den är sugen på och äter det. I 9 fall av 10 cravar den kött och smör. Jag har provat grönaker men tycker det smakar urk. Detta förhållningssätt gör att jag ibland äter skitsent, ibland äter frukost, ibland inte äter förän lunch.... Jag misstänker att jag går upp i vikt, och vet du vad? I DON'T FUCKING CARE! Min kropp är inget objekt för andra att projicera sin rädsla och sina kroppsideal på. Mitt mål är att laga min metabolism, skapa en trygg kropp och bli fri från sjuka kroppsnormer. Börjar vi äta efter år av ramar och regler kommer vi i början lägga på oss vikt. Det kan ta ÅRATAL för kroppen att bli trygg, men den blir trygg förr eller senare och då kommer den släppa på vikten. Det är liksom värt för mig att betala några års viktuppgång mot att få en trygg kropp och en bra kroppsbild.
Det läskigaste vi kan göra, som kräver mycket mod, är att börja äta och sluta banta. För det behöver vi jobba på vår kroppsbild och lära oss att acceptera kroppen i varje givet ögonblick. Jag säger det än en gång: Det går inte att tillfriskna från destruktivt ätande om vi samtidigt för krig mot våra kroppar!
KÖSS
