Kalorier in, kalorier ut - känns igen, eller hur? Det är så jäkla tungt för oss som inte kan hjälpa att vi har gått upp i vikt att den teorin faktiskt är den allmänt vedertagna.
Förra veckan skrev jag ett inlägg om varför jag har gått upp i vikt, att eftersom den traditionella vården inte har listat ut varför jag har PCOS och jag gör allt i min makt för att förbättra den, så valde jag att påbörja en behandling där jag cyklade kemiska hormoner. När jag börjar titta på det så ser jag att jag startade behandlingen 1 vecka efter jag hade börjat med Carnivore. Sakta men säkert så har lagt på mig mer och mer och mer - jag väger mig inte men kläderna sitter som f*n. Jag trodde inte alls att det hade med behandlingen att göra, det var ingenting jag tänkte på. Nu när jag blev så sjuk av dem eftersom man tripplade dosen och läste på har jag sökt på amerikanska forum och läst om kvinnor som lagt på sig 20 kilo av behandlingen - och att de sitter fast.
Jag fick en bra kommentar på mitt inlägg:
Bra fundering, men här missar man målet lite. Grejen är att en frisk kropp går inte upp i vikt så mycket så snabbt - jag äter liksom 4 pannbiffar och dryga 100g smör om dagen, vilket är ingenting - samt tränar 4-6 dagar i veckan. En frisk kropp reagerar inte med viktuppgång på det sättet.
Givetvis är det tufft mentalt att känna att mina kläder sitter hemskt - vi lever i ett samhälle som har hjärntvättat oss att vi inte duger om vi bär på extra vikt - men framförallt får jag en oro över vad som egentligen händer i mig. Eftersom jag äter så bra fick jag en gnagande oro att allt inte stod rätt till.
Jag har alltid svarat bra på LCHF och eftersom jag har ätit LCHF i 9 år blir jag så förvånad när den trenden bryts. Men nu har jag pusselbiten - och kan välja att avbryta min behandling.
Vad jag har läst tar det lång tid för kroppen att återställas efter behandlingen, det som jag är tacksam för är att jag har en livsstil som inte är en diet - så jag har ju hela livet på mig att bli av med hormonkilona.
För mig handlar det inte om att jag känner att mitt värde som människa påverkas - jag struttar fortfarande omkring i kjol och tight topp och är stolt över min kropp - men jag saknar mina gamla kläder och rörelsefriheten.
Vikten är också en grej, men humöret, synbortfall och muskelsmärtan en helt annan nivå. Jag ser fram emot att bli helt fri från alla biverkningar.
Det är också tråkigt för oss som lever bra att den seglivade myten om kaloriräkning är det enda som gäller. För alla de insulinresistenta, klimakterie och hormonellt behandlade människor - att omgivningen ser på oss som att vi sitter hemma och äter chips hela dagarna. Det är viktigt att vi har det i åtanke innan vi kletar våra förutfattade meningar på folk.
KÖSS
