Mycket väcktes inom mig när jag läste Martinas inlägg om hur hon övar på att sätta gränser. Hon beskriver mobbingen som liten, om hur lärarna skrattade bort den och sa att "hon inte skulle bry sig och att han antagligen är kär i dig".
Jag själv blev så mobbad att det blev rättegång, stort trauma. Det värsta var att jag bar på känslan att jag bjöd in till det, att jag förtjänade det. Jag satte ju inga gränser, jag försökte bli kompis med mobbarna och min högsta önskan var att få vara önskad och accepterad. Jag skrattade med i sångerna i glåporden.
Det som slår mig är hur jag fortfarande kan vara sådan i vuxen ålder. Nej, jag blir inte mobbad men det är som att livet serverar mig personligheter som påminner starkt om en person som var ledande i mobbandet. Om och om igen kommer han in i mitt liv. Genom en klasskamrat eller en kollega. Inte samma typ av övergrepp, men det här med att vara supersnäll och sedan servera ett slag i magen.
Det är lätt att vi har som copingstrategi att leta efter det bra, att personen inte menar något illa. Men det kan lätt gå till extremen och vi accepterar för mycket. Det är av anledning X eller anledning Y som hen gör såhär. Det blir lätt att vi går mot våra värderingar för att gjuta olja på vågorna. Vi blir som fröken som säger att vi inte skall bry oss - och hur konstruktivt är det?
Utmaningen ligger i att hitta en balans mellan gränser och kärlek. Att våga säga nej men att titta på det positiva också. Att vara vittne till det lilla barnet i oss. Att stå upp för barnet när alla andra sviker utan för den sakens skull göra andra illa.
KÖSS
