Martina skriver ju mycket om sitt aktuella projekt att sluta vara en people pleaser. Det tycker jag är så inspirerande. Jag tycker alla som vågar titta på den delen hos sig själva är väldigt modiga människor.
Att people pleasa innebär att man kör över sina egna behov för någon annans skull, att man inte sätter en gräns mot vad som är okej. Vi säger ja fast vi behöver säga nej, vi säger inte ifrån när någon annan kör över oss och vi säger inte vår genuina åsikt
- allt bottnar i en rädsla att inte bli omtyckt.
Som sockerberoende hänger faktiskt vår hela abstinens från sockret på att ta i tu med vår people pleaseing. Vi ställs inför många kluriga situationer där vi måste säga nej. Dessutom är beroende en stressutlöst sjukdom så att genom att inte bevaka våra
gränser och pusha oss allt för hårt kommer att trigga beroendesjukdomen.
Min man är en medlande och empatisk människa. Han är långt mycket mer soft än vad jag är, mjuk och vänlig. Han brukar ge mig feedbacken att jag är för hård, att jag sätter väldigt tydliga gränser. 😜
Vad innebär det då att sluta people pleasa?
- Vi tackar nej till socker, även om det är någon som bakat åt oss
- Vi ställer in en lunch bara för att vi sovit som en kratta och behöver vila
- Vi säger nej när någon ber oss om en tjänst som vi inte har tid eller ork med (skillnad när någon behöver hjälp på riktigt)
- Vi krånglar när vi beställer mat
- Vi ringer upp värdinnan innan och frågar vad vi skall äta
- Vi slutar köpa socker till andra
Detta var några reella exempel på people pleasing som vi behöver sluta med, vi kan inte hitta vårt värde i att andra kör över oss. Det är viktigt att se över våra grönser och prioritera våra behov.
KÖSS
