I fredgas var det ju midsommar. Låt mig beskriva hur min midsommar alltid brukar bli. Den brukar sluta med att jag äter socker och dricker på tok för mycket vin. Det är något med midsommar som triggar mig. I vanliga fall firar jag ju hemma och i den miljön jag är uppväxt i. Det triggar väldigt mycket har jag märkt. Att besöka stället där jag så starkt förknippar med socker och destruktivitet.
I år firade jag i Karlskrona. Och denna gång gick det riktigt bra! Vi sjöng SingStar, åt en supergod buffé och sedan drog vi ut på stan. Det blev lite mer jordgubbar & vin än planerat men verkligen ingen fara. När jag kom hem klockan 4 på natten var jag vrålhungrig och var 3 sekunder på att rensa min mans yoghurtburk. Jag till och med ställde mig och bakade mjuka mandelmjölsbröd. Men mitt upp i allt tvärbromsade jag. Nähedu! Den lätta går inte jag på! Så istället hällde jag upp en rejäl portion köttbullar & korv och bredde mig ett fröknäcke. Det blev la lite väl mycket mat, men inga livsmedel som låg utanför ramarna.
På morgonen vaknade jag upp å taskmört-trollet kom å hälsade på. Talade om för mig att jag ätit för mycket. Talade om för mig att jag borde ta på mig träningskläderna och gå ut och springa för att sedan leva på fettkaffe en hel dag. För att göra det ogjort. Som tur var så var jag väl föreberedd på taskmörten. För jag har bestämt mig för att må bra. Helt ärligt talat. Vad spelar något hekto hit och dit mot att faktiskt njuta av sitt liv? Mot att behandla sig själv som man behandlar en vän. Mot att få somna nöjd & mätt? Då kan det där hektot gå å ta sig någonstans.
Så istället satt jag och min man med levande ljus och Harry Potter filmer och åt goda rester från gårdagen. För att sedan pyssla med bröllopsinbjudningarna. För att sedan laga tacos och dippa fläsksvålar i god dipp.
Jag har accepterat att jag alltid kommer få leva med ett ätstörningstroll i mitt huvud. Ett som ena dagen vill hetsäta och som andra dagen vill svälta. Och det är jätteviktigt att gå emot impulserna. Ett sätt är att våga vägra svälta. Att ge kroppen balans. För att varva svält med hetsätning är raka vägen till en trasig kropp. Och en ännu högre röst för taskmörten i huvudet. Och för oss med en taskmört bakom pannloben så får vi inse att vi alltid kommer ha den där. I vissa perioder tjötar hon högre, andra perioder lugnar hon sig. Men ju mer vi jobbar, ju tystare blir hon.
Du är inget offer för taskmörten! Du kan med rätt verktyg lära dig hantera det också! Och min förhoppning är att visa det med min blogg. Att om du, liksom jag, har en taskmört på axeln - då går det att må bra ändå!
KÖSS
![]()
