Jag har fått en del förfrågningar på relationer, att jag ska skriva mer om det! Och det kan jag SÅKLART göra!
Nu har jag och Martin varit tillsammans i 2 år drygt. Så jag har inget 50-års-förhållande i ryggsäcken. Vi har inte heller kids ihop. Vi är inte gifta och vi jobbar inte 8-16. Så jag är ingen monsterexpert på förhållande å sånt tjofräs. Du som läser detta kanske har ett längre och ett mer erfaret förhållande än vad jag har. Men eftersom jag har fått förfrågningar så tänker jag skriva lite om det ändå. Så du med erfarenhet får gärna skriva vad du tänker och känner här om du tycker jag begår några n00b misstag!
När man jobbar med sig själv, lägger tid och energi på att utvecklas som människa, så funderas det även en del kring de relationer man är i. Det kommer liksom på automatik. Är denna vännen bra? Tycker jag denna relationen funkar? Och så vidare. När man själv utvecklas, utvecklas även ens relationer. Både vän- och lööverelationer! Och det är inte alla relationer som behålls. Tvärtom. Jag upplever att jag har betydligt färre relationer idag än vad jag hade innan. Färre men bättre. Om man jobbar med att älska sig själv så vill man ju omges av människor som också älskar en. Och tar en för det man är. Och med det sagt, vill jag mena att jag funderat kring varför jag å Martin håller i ur å skur. Alltså 2+ år är ingen monsterlång tid. Men vad gäller min generation så upplever ja att det är det faktiskt! Rätta mig om jag har fel! Här kommer mina tre bästa tips!
1. Jag och Martin har en oerhörd kärlek mellan oss. Den är fantastisk. Men för det så är det inte rosa moln jämt. Och det är fasiken helt okej. Det kan gå veckor då Martin å jag lever i en slentrian. Då det rent ut sagt blir tråkigt. Och då gäller det att hålla ut. Jag jämför våra slentrianer med ett godissug. Inte fasiken äter jag godis varje gång jag blir sugen. Inte fasiken gör jag slut med Martin så fort det är lite tråkigt! Livet är inte rajtantajtan jämt. MEN. Efter slentrianperioderna så kommer fasiken nyförälskelsen på nytt! Och då blir det bättre än någonsin. Så att hålla ut. Att bestämma sig. Att stå ut. Är A och O. För efter regn kommer solsken! Och jag har aldrig fattat grejjen med att hymla med att det regnar i ett förhållande ibland. Det är bättre att vara ärlig och erkänna tristessen, än att gå omkring i fejkat solsken.
2. Vi pratar om allt och ingenting. Han vet allt om mig. Och jag (tror att) vet allt om honom (100% kan man ju aldrig vara xD). Det finns ingenting som är fult. Och kan inte Martin ta mina fula sidor eller mina fula hemlisar, då är han faktiskt inget för mig.
3. Jag litar på Martin. Innan jag träffade Martin var jag oerhört svartsjuk av mig. Svartsjuk och kontrollerande. Idag har jag medvetet jobbat bort det. Det är bara att erkänna att man inte kan kontrollera en annan människa. Martin kan vara otrogen när han vill. När jag är i skolan. När jag tränar. När jag är ute på tjejfika. Och alla dom tillfällena kan ju inte jag kontrollera. Eller hur? Så jag kan gå områng å nöjja som en dåre dagarna ut eller så kan jag välja tillit. Därför har jag valt tillit. Jag har valt att lita på Martin. Alla andra tankar har jag knuffat bort. I början krävdes det att jag stod framför spegeln och upprepade för mig själv "jag litar på Martin" femtielvatusen gånger. Men nu har jag bestämt att jag hellre blir bedragen än att jag förstör relationen med svartsjuka. Missförstå mig rätt, Martin är inte otrogen, men min dåliga självkänsla fick mig att nojja i början. Och missförstå mig rätt igen. Jag tror att en liten styng av svartsjuka kan vara bra i en relation. Om en snubbe på krogen raggar på mig, så tycker jag om att Martin kommer fram och markerar revir, det får mig att känna mig värdefull. Men att vara svartsjuk för massa hjärnspöken är bara skit och förstör. Och ta mig på orden - svarsjuka är ett extremt bra tecken på dålig självkänsla! Jobba med den så försvinner svartsjukan!
Håller du med mig?
KÖSS
