Med handen på hjärtat så har jag aldrig ätit utan ångest. Jag har aldrig någonsin i mitt liv tagit en tugga utan att fundera på om det var för mycket, för lite, fel sorts mat eller om jag gör fel.
För mig har alltid mat varit ångest. Jag får inte äta ditt eller datt, eller vid de eller dom tidpunkterna. Jag har alltid satt upp ramar och regler vad jag får och inte får äta. Jag har aldrig sett mat som njutning. Mat är jobbigt och fel. Jag är fel om jag äter fel. Jag är dum som äter dumt. Jag är maten.
Sedan jag hittade LCHF har ångesten kring maten blivit betydligt mindre. Jag har fått en ångestlättnad genom att det faktiskt går att vara mätt men ändå gå ner i vikt. Med LCHF behöver jag aldrig vara orolig att hips haps gå upp 10 kg. Men mitt troll inom mig kan ändå få för sig att hetsbanta. Att nolla kolisarna och skita i alla mejerier. Vad händer då? Jag faller in i sockerfällan gång på gång. När jag blir för hård mot mig själv kommer socketrollet som på beställning. Därför lärde jag mig en stor läxa: gå aldrig hungrig. Förbjud aldrig dig själv mat.
Hur enkelt är det att motstå frestelser när man är hungrig? Eller inte får äta vad man vill? Jag har lärt mig att jag ska basera mitt ätande på kärleksfulla val istället för förbud. När jag väljer att inte vara hungrig, men inte heller överäta, det är då jag mår som bäst. Svält och överätning är två sidor av samma mynt. Det måste vi komma ihåg. Det är aldrig okej att svälta sig själv eller göra sig själv illa med överätning.
När vi släpper förbud och äter när vi är hungriga. När vi väljer näringsrik och bra mat. Det är då vi är i mål. Inte när vi väger ett visst antal kilon eller ser ut på ett speciellt sätt.
Var rädd om dig!
KÖSS
![]()
