Jag har hur lätt som helst att älska. Min man älskar jag villkorslöst. Mina föräldrar, vänner och släktingar kan göra nästan vad som helst och jag älskar dom över allt ändå. Jag försöker mitt allra bästa med att sprida så mycker lööve jag bara kan. Ser jag att min chef eller min klasskompis har en tuff dag så skickar jag ett gulligt sms. Gör någon bort sig på fyllan försöker jag med bästa kraft skämta bort det och verkligen poängtera att man ska skilja på det man gör på fyllan och den man är i verkligheten.
Tills det kommer till mig själv.
Jag har lovat att älska Martin i nöd å lust. Och det löftet har jag gett mig själv också! Jag SKA älska mig själv i nöd å lust! Men det är inte så förbenat enkelt. Det är så jäkla mycket enklare att älska andra i nöd. Det är så himla mycket enklare att se andras mänsklighet i deras misstag än i mina egna. När jag druckit lite för mycket och sagt eller gjort ngt konstigt börjar hackandet och ångesten kommer på beställning. När jag hamnat i sockerfällan och ätit saker som gör mig sjuk så börjar ältandet. Då måste jag AKTIVT jobba på mitt löfte att älska mig själv i nöd. När jag hör hur tankarna drar igång i 110 så måste jag AKTIVT bryta. Jag måste rationalisera och inte dras med i mina känslor och i mitt självhat.
Att lova att älska mig själv i nöd och lust är det tuffaste och svåraste löfte jag har gett mig själv. Speciellt när det är tunga tider och jag känner att jag är nere i en svår spiral. Men å andra sidan: det är få människor som älskar sig själva vid första ögonkastet. Vi måste jobba på det. LÄRA oss att älska oss själva.
Detta citat vägleder mig mycket i min strävan: "Så fort du accepterar imperfektioner, ju snabbare blir allt perfekt"
KÖSS
