Vi måste ge oss själva förståelse, det är viktigt i vår viktresa. Men något som gärna förväxlas med förståelse är förnekelse. Det innebär att vi kommer på så många ursäkter och anledningar att vi tillslut inte kan se verkligheten som den är, och det ska vi passa oss för om vi vill skapa förändring.
För all förändring kräver mod. Mod i form att vi vågar se verkligheten som den är. Om jag till exempel ramlat i sockerfällan varje helg i en månad, är det viktigt att jag ger mig själv förståelse varför det blev som det blev. Jag kan ha stressat, varit nedstämd, känt mig ostimulerad eller varit ledsen. Någon kan ha dött, det kan varit tungt på jobbet, jag har rest osv. Att vi talar till oss själva som vi vore vår bästa vän är mycket viktigt. Att ta bort ångesten så vi inte fortsätter en ond spiral är mycket viktigt. Däremot är det viktigt att förståelsen inte transformeras till ursäkter att inte ta tag i vårt mål.
Det gör ont att se verkligheten. Det gör ont att se att det inte blivit som man tänkt sig. Att man upplever sig ha misslyckats eller inte nått tillräckligt långt. Men det är först då vi kan förändra. Det är först då vi kan ta tag i vårt mål och leva vår fulla potential. Och tyvärr: första steget är oftast det tyngsta och mest smärtsamma. Det är helt okej. Det ska kännas så. Vi växter enormt ur smärta. Det som inte dödar, härdar.
Jag har en bekant som alltid blir för full. Det spårar alltid med min bekant, där dricks det aldrig lagom. Alla människor kan dricka för mycket ibland, det är trots allt en drog som man ska balansera. Men andra kan inte balansera det alls. Efter varje fest kommer ångest deluxe och löften om att aldrig mera dricka. Precis som jag och många andra med sockertrollet. Sedan kommer förklaringarna. Det var någons födelsedag, ngns kalas,ngnting hit och ngnting dit. Det är stora fällor, men vi måster erkänna nuläget för oss själva för att inte slinka ner i fällorna.
Det är jäkligt tufft att erkänna att vi har problem med någonting. Att vi har gått upp i vikt. Att vi inte kan hantera alkohol. Allt såntdär är hemskt jobbigt. MEN. Det är första steget till förändring. Och det är ju det vi vill!
KÖSS
