Jag vet inte hur många gånger jag har hamnat i sockerfällan sedan jag började äta LCHF 2010. Kan inte räkna dem på mina två händer. Man känner sig så jäkla misslyckad när man hamnar där. Dessutom känns det så tryggt och varmt, man innesluts i en bubbla och vill inte punktera den. Verkligheten känns hård och skrämmande, och energin för att kliva ut ur bubblan känns för mäktig. Tänk att göra det måndag, efter måndag, efter måndag. Det finns ju tillslut ingen energi kvar.
Nyckeln till att lyckas är att inse att det inte är så farligt att hamna snett ibland. I varje misslyckande finns det ett lyckande. Jag hade inte klarat vara sockerfri i 8 månader om jag inte hade stora lärande poäng som jag har skaffat mig under åren. Jag vet vilka fällor som finns och vad som triggar mig. Jag är långt ifrån fullärd, men jag tycker mig ha ganska bra koll.
Man behöver inte hamna i sockerfällan för att klara av sin resa, det är inte det jag säger, men jag känner inte någon som aldrig slunkit dit. En resa är sällan spikrak, den går upp och ner - fram och tillbaka. Min resa idag är inte heller spikrak. Den är rakare än vad den var innan men det händer ju att jag överäter ibland, eller missar att äta på regelbundentid. Ibland äter jag även LCHF-saker som jag VET triggar mig och jag borde undvika. Men inte känner jag mig misslyckad för det. Jag anser mig lära mig saker om vad som triggar och hanterar det bättre nästa gång.
Att slinka dit är inte hela världen. Men att trycka ner sig själv är inte okej, då blir det ännu jobbigare att komma på banan igen. I varje misslyckande finns ett missLYCKANDE. Glöm inte det!
KÖSS
