Nu ligger jag i @AnnasLCHF soffa och ligger och är supernervös. Idag går LCHFkryssningen av stapeln! Det ska bli jättekul att träffa massa andra LCHFare. Men jag är jättenervös och jag ska berätta varför.
Jag är superneurotisk - och det har en stark korrelation med min beroendesjukdom. Beroende har väldigt ofta problem med panikångest och ångest. Även fast vi är abstinenta, eller kanske till och med - speciellt när vi är abtinenta. Vi har inte längre vår drog att döva de jobbiga känslorna med. Det är supervanligt med rädslor och ångest bland oss sockerberoende. När jag har efterforskat har jag fått två förklaringar. Den ena är att vi har ätit sönder signalsubstanser - kroppens signalsystem är trasigt och vi får ångest för att det inte kopplar ordentligt. Detta ska tydligen gå att laga med en biokemisk reparation. Den andra förklaringen är att vi inte lärt oss ta hand om jobbiga känslor - vi har bara lärt oss trycka bort känslorna med socker och när vi inte kan det längre går känsloapparaten på högvarv.
Jag lider mycket av specifik ångest. Efter terrordåden i Paris har det varit mitt objekt. Jag har varit livrädd att åka kommunalt och sett väldigt många vardagssituationer som farliga - fast jag någonstans vet det absurda i situationen. Ångest är väldigt svårt att tänka bort med logiska argument. Självklart har ångesten använt kryssningen som ett objekt för rädsla - trots att jag vet hur dumt det är. Nej, ingen kommer attackera finlandsfärjan - men min ångest tror det.
Hur hanterar jag då min ångest? Först och främst: jag vet att den är kopplad till min beroendesjukdom. Bara det lugnar. Sen utövar jag Minfulness varje dag - ett verktyg för att inte bli uppslukad av känslor. Men, det viktigaste: jag gör saker jag är rädd för - jag vägrar ta till flyktbeteende. Här om dagen satt jag på tunnelbanan, långt under marken i rusningstrafik. Som Göteborgare är denna situationen mig väldigt ovan - vi har små söta plingande spårvagnar i Göteborg liksom. Självklart går ångestsystemet på i 120 - jag blev yr, darrig i benen, spyfärdig. Jag var livrädd. Och när kroppen uppfattar ett hot - inbillat eller verkligt - vill den fly, men då stannar jag kvar. Det spelar ingen roll hur rädd jag är - jag gör det. För nästa gång blir jag mindre rädd, och gången efter ännu mindre rädd - tills det försvinner.
Så ja - jag är livrädd. Men det är bara en känsla, mitt sockertroll som får ett utlopp genom rädslan. Så får det vara, så är det nu. Jag får vara hur rädd jag vill - men jag tänker kryssa ändå. Likaså att jag svälter mitt sockertroll på socker, svälter jag det på undvikandebeteenden. Jag tänker inte låta mitt beroende ta över mitt liv på något plan
KÖSS
