Många tror att jag har disciplin av bara helvete. Eller att jag är frisk från mitt sockerberoende. Så är det inte. Man blir inte frisk från en hjärnsjukdom och sjukdomen har inget med disciplin att göra - det gäller att skaffa sig rätt verktyg. De är dock inte gratis, de kostar både tid och pengar att skaffa sig.
Ibland är mitt sockerberoende värre än andra stunder, svårare att hantera. Ibland gör jag misstag och då blir det fel. Häromdagen gjorde jag ett misstag jag vill dela med mig utav, för att visa på hur det kan gå om man gör fel.
Jag är inne i en period då jag går upp i vikt nu. Min mens kom typ 2 veckor tidigt denna månaden - superkonstigt - och jag gissar på att det är ägglossning eller ngt sånt. Cykeln är i alla fall upp och ner, fattar nada. Misstänker att jag stressat mycket och att det har fuckat upp. Min viktnedgång ser ut så: varannan vecka tappar jag i vikt, varannan går jag upp lite. Totalen blir minus. Dock måste jag erkänna - det är jävligt omotiverande att kämpa när jag är inne i en plusperiod. Man vet att kroppen är så full av hormoner att även om jag bara skulle äta luft så skulle vågen plussa. Jag äter ordentligt ändå eftersom jag blir sjuk i mitt sockerberoende annars och har fler parametrar jag räknar: som sockerfria dagar.
Här om dagen snubblade jag dock. Klockan 16.30 blev jag medbjuden på ett viktigt mingel (viktigt ur jobbsyfte) som började klockan 17. Det är ju det som är mitt jobb i princip. Jag får betalt för att knyta relationer. Helt i panik letade jag i skåpet för att hitta nödmat att ta med, och slet med mig en påse baconsvålar. De funkar för mig bra i liten mängd som mellanmål, men äter jag för mycket protein får jag en sk. proteinbebis (AnnasLCHFs uttryck). Det innebär att man blir svullen som fan och går upp i vikt. Man ska inte äta för mycket protein, det triggar insulinet och leder till viktuppgång.
Minglet avslutades med företagsbio och du har säkert räknat ut vad som hände. Jag tittade ner och öppnade min påse baconsvålar, jag tittade ner en andra gång - och påsen var slut. I vanliga fall äter jag 1/5 - påse. Gissa om jag fick ångest. Man ska inte äta och kolla film samtidigt, man vet inte hur mycket man ätit. Och jag kände mig supersvullen och fick ont i magen.
Sen när jag kom hem låg ett paket från en sponsor i hallen. En nyhet som jag för en gångs skull tålde. Helt sockerfri och naturlig mat, inget som bryter min abstinens. MEN. 18% kolisar. Inte LCHF, för helvete. Och mitt sockertroll sa "du är redan körd, du kan äta" och jag åt, helvete vad jag åt. 75 gram av dom jävla fröna. Jag tappade kontrollen, jag tappade den totalt.
Det som skrämmer mig mest i världen är inte terrorister eller krig. Det är mig själv. Det finns ingen i världen som sätter så stor skräck i mig som mitt sockertroll. Hur jag känner att jag tappar kontrollen, att handen rör sig automatiskt från maten till munnen. Att jag är totalt maktlös inför maten i de stunderna. Det finns ingen som sårar mig så mycket som mig själv. Inte att bli dumpad, inte att bli övergiven av en vän. Det är i de stunderna som jag blir som mest sårbar. Mitt sockertroll piskar mig tills jag blöder. Tills jag ligger i fosterställning och håller armarna för ansiktet för att komma lindrigare undan. Att känna att man är en knivsudd hela tiden från att äta ihjäl sig är så otroligt skräckinjagande. Jag vill leva, inte vara rädd för att dö.
Vad hände sedan? Jag stannade upp mitt i ätandet, djupandades, klev in och tröstade mig själv. Jag blundande och sa till mig själv "lilla älskade Mysan, det är okej. Nu hände det här och du är lika lätt att tycka om nu, som innan". Sen gick jag 10 meter till köket, hällde ut resten av innehållet i komposten och sprayade diskmedel på det. 10 meter, men det kändes som en mil. Sedan berättade jag för maken och en kompis - jag måste skvallra på mitt sockertroll. Dagen efter planerade jag exakt vad jag skulle äta och när.
Jag är också tacksam för att min sjukdom blir så tydlig i stunder. Det är lätt att bara rulla på och tro att man är frisk, det är viktigt att bli medveten om att det ligger så nära. Det är viktigt att se att det är så lätt att falla dit, att jag aldrig kan sluta jobba. För jag ska leva i tillfrisknad, inte dö i mitt beroende.
KÖSS
