Livskris

 

Jag mådde så jäkla dåligt. Tänkte att jag ville så mycket, men hade inte kraften att orka. Mina livsmål var då enkla: jag ville gå ner till normalvikt, jag ville bli högutbildad, jag ville jobba som chef, jag ville träffa en partner. När åren har gått har jag haft ögonen på mina högt satta mål. Bara jag blir klar civilingenjör. Bara jag får en fin lägenhet. Bara jag får ett schysst jobb. 

 

Nu står jag här. Jag är färdigutbildad civilingenjör - fick stipendium. Jag väger 77,2 - orättvisande vikt pga hud. Drar storlek 38/40/42 beroende på plagg, i mina egna ögon är jag pytteliten och jag har börjat skita i vikten. Står det 7X på vågen känner jag mig pytteytte, vad BMI än säger. Jag jobbar som chef. Inte bara att jag har mitt drömyrke, jag har mina drömkollegor också, vänner för livet. Jag är gift. Jag har en helt nyrenoverad flashig lägenhet. Jag har fina prylar, en bra bil. Kan gå ut och äta när jag vill - köpa vad jag vill.

 

 

Och nu då. Vafan händer nu då? Jag har checkat i alla boxar. Visst, 10 kilo till ner i vikt hade la inte skadat, men jag är van att sikta mot stjärnorna och det känns som ett futtigt mål. Jag kollar mig omkring i livet och tittar på vad andra människor vill ha. Är det någonstans jag vill resa? Nej. Vill jag ha barn? Nej. Vill jag ha hus? Nej. Alltså, vad fan vill jag ha? 

 

 

Och här sitter jag och gnäller. Bortskämd tycker vissa, ovan säger jag. Jag är alltid van att kämpa mot det jag vill ha, nu har jag allt jag vill ha. Och då ser jag det. Livet vill att jag övar mig på att njuta av stunden. Att bara vara, att sluta kämpa. Att uppskatta det som jag har, att bara njuta av livets gåvor. Det är min utmaning. 

 

Och jag måste hitta nya mål. Inte gigantiska mål som en civilingenjörsutbildning eller att gå ner 100 kilo. Nej, mindre mål som jag vill ha i vardagen. Nu är frågan - VAD vill jag uppnå? Det vet inte jag än.

 

 

KÖSS