Idag är det påskafton - alla sockerdagars moder. Barnen börjar sin dag med att leta godis och sen fortsatte det. Jag kommer ihåg min påsk när jag var liten.
Ofta när jag är ute och föreläser får jag frågan: Varför tog inte dina föräldrar ansvar? Man har gärna en bild om att föräldrar till överviktiga barn äter pizza och godis varje dag. Så var det inte. För det första är jag uppväxt på Gullholmen - en liten ö i Bohuslän. Där fanns inga snabbmatställen. Pappa lagade grytor varje dag. Vi fick inte ens köpeköttbullar, mamma har alltid rullat egna. Och godis fanns inte hos oss heller, på lördagar ja visst - men jag fick alltid mycket mindre än mina klasskamrater.
Jag kommer ihåg avundsjukan jag kände på min kompis Emelie. Emelies föräldrar var väldigt generösa med påskägget. Hon fick ett påskägg stort som en famn innehållandes 2-3 kg godis. Hemma hos oss var det andra bullar. Mamma hade köpt påskägg hos den lokala designaffären som var handmålade. De var inte ens lika stora som en handflata. Dessa hade vi år efter år. Det fick inte plats mycket godis i dom. 200 gram, max. Ingenting mot mina kompisars. Jag hade väldigt speciella rutiner vid påsken. Jag och mina bröder gick upp på morgonen och letade efter våra pyttesmå påskägg. Jag kommer ihåg att mamma och pappa tvingade oss att äta frukost innan. Hembakat bröd. Mamma och pappa hade dåligt med pengar när vi var små, mamma var hemmafru och pappa sjukskriven - det var bara storkok och hemmabak som gäller. "Varför köpa en limpa för 20 spänn, när man kan baka egen för 3 kronor?" var devisen.
Efter påskägget var funnet så gick jag och kompisarna med påskbrev till alla hushåll. Fick godis och pengar som tack. Sen så var det dags för påskmiddag. Skillnaden mellan oss och de andra var att vi inte fick efterätter till påskbordet. Det var mat, sen stopp.
Mina föräldrar har alltid varit väldigt restrektiva med sött. Jag fick aldrig snabbmat, inte ens brödet var köpt. Vi fick alltid mycket mindre godis och aldrig läsk - saft var billigare. Mamma kokade egen på fläder. Ändå var jag tjockast av alla - jag utvecklade ett sockerberoende trots att jag inte utsattes för ett överflöd av socker. Av min egen upplevelse så drar jag slutsatsen att jag föddes med en beroendehjärna, att det krävs väldigt lite av min drog för att utveckla ett beroende. Det är en kombo av miljö och medfödda drag. Om jag inte utsatts för socker så hade jag inte utvecklat det. Och jag blev ändå minimalt utsatt jämfört med många av mina jämnåriga.
Och du: glöm inte att följa mig på Instagram för daglig inspo: @Lchfingenjoren
KÖSS
