Jag har haft en sån galet rolig påskhelg. Träffat typ alla mina barndomsvänner och kalasat hela helgen. Det blev bara 4 timmars sömn båda nätterna. Jag dricker inte alkohol men sömnbristen gjorde mig typ bakis ändå.
Detg är så roligt hur saker och ting förändras. I början när jag slutade dricka sa alla "VAA? Neeej. Skärp dig. Fan va tråkigt". Och nu så vaktade alla på mig istället. Om någon utomstående bjöd mig på ett glas kom snabbt en barndomskompis fram "App, app, jag tar den där!". Ingen åt godis framför mig, ingen bjöd mig på ngt och alla hjälptes åt att hålla mig abstinent. Det är fantastiskt.
Jag är ju uppväxt på Gullholmen och alla där ute har ju sett hur stor jag är. Nu så fick jag massa kommentarer om hur liten jag blivit, vissa sträcker sig så långt som "Nu får du inte gå ner mer i vikt". Det finns ju en tudelad känsla i det där. Å ena sidan är det så kul att få bekräftelse, å andra sidan känner man att prestationsprinsessan kommer fram. Att jag sammankopplas så mycket med min vikt. Det blir så tydligt där jag växte upp. Vikten är så enormt central. Det är den ingen annanstans. Jag lägger ingen skuld, alla trodde ju att jag skulle dö av min övervikt eller iaf bli väldigt sjuk av den. Klart folk är lättade och blir imponerade. Däremot vet inte riktigt jag hur jag ska hantera det.
Maten gick bra, men åt mer än planerat. Jag höll mig från socker och skräp, men mängden blev för mycket. Dels pga sömnbristen, dels pga en överbelastad beroendehjärna. Det har resulterat i +1,3 kg. Det spelar ju ingen roll. Fjuttevikt. Det försvinner ju på en vecka eller två. Nu är det dags för mig att återgå till rutinerna bara så min beroendehjärna får lugn. Jag är stolt över att ha varit socker-, alkohol-, sötningsmedel- och mejerifri på min största triggerplats på jorden. Det är alltid en utmaning för mig att vara där och jag förtjänar guldmedalj varje gång jag klarar mig ur det med abstinensen i behåll.
Hur gick din påsk?
Och du: glöm inte att följa mig på Instagram för daglig inspo: @Lchfingenjoren
KÖSS
