Nu sitter jag på tåget hem från en kurs i Stockholm - en skamkurs. Fy fasiken säger jag bara - den var tung. Först har jag läst boken "Skamfilad" av Göran Larsson. Sen så gick jag - och många andra sockerberoende - själva kursen. Den var väldigt olik alla andra kurser i sockerberoende jag har gått. De andra var väldigt hands on - denna var väldigt filosofisk. Det var mycket diskussion kring olika fenomen i skammen som traumatiska barndomsminnen.
Det var egentligen fett skumt, jag är inte supermycket för att härva i barndomen. Det är inte lösningen till att vara frisk, vi måste in på sockerdetox. MEN. Det är verkligen en nyckel till att hålla sin abstinens. Våra trauman i barndomen måste bearbetas och tas in och vi måste göra upp med vår skam.
Kursen påverkade mig på ett plan som jag inte ville kännas vid. Jag visste att kursen var tuff innan, att den är riktigt jobbig att gå igenom, men jag trodde inte att jag skulle känna såhär starkt. 2010 - innan LCHF - så både jobbade jag och pluggade - tillslut gick jag in i väggen och hade 30 panikångestattacker per dag. Med KBT så lärde jag mig hantera panikångesten och jag kunde leva igen. I lördags fick jag det igen. Som tur var va jag där med vänner. Men jag hade så jävla mycket ångest att jag trodde jag skulle dö. På riktigt. Kroppen gick i panik på högvarv. Förr i tiden trodde jag att det var hjärtat - nu visste jag inte VAD jag skulle dö av, bara ATT jag skulle dö. Det var fruktansvärt obehagligt.
Och det var ju alla nedtryckta känslor som bubblade upp - på en och samma gång. Och kroppen reagerade med fysiska paniksymptom. Jag fick avdomnade armar, yrsel och overklighetskänsla. Dagen där på fick jag reda på att det var normalt, inget att vara rädd för. Det var tunga saker som togs upp - det var min kropps svar på att det var förändring på G. Det gjorde mig lugn.
Det är sjukt vad som händer när man rotar i sitt inre. Och jag vet inte hur det kommer att landa. Men landa kommer det att göra och det kommer bli något bra av det. Det är tufft det här. Att pussla ihop sitt inre, att försöka laga det som är trasigt. Men hur många tårar och hur mycket panikångest resan bär med sig - så blir det bättre i slutändan. Det leder till något bra.
Så jag är tacksam. Jag är så jäkla tacksam.
KÖSS
