Min kropp är mitt tempel, där bor jag. Jag älskar min kropp. Jag tycker mycket om hur jag ser ut också. Jag ser likheter i mina drag med min vackra mamma, mina fina systrar och mina älskade systerdöttrar. Vår haka, vår näsa och våra norrlänska kindben.
När jag går upp snabbt i vikt pga avsteg från det normala är det inte så att jag börjar hata min kropp. Det finns alltid en kärlek där som är okränkbar. Däremot trivs jag inte lika bra i kroppen. När jag äter för mycket kolhydrater vätskesvullnar mitt ansikte, mina händer och mina fötter. Magen knorrar och svullnar. Det är inget tillstånd jag mår bra i. Nu snackar jag för mycket grönsaker, inte avsteg i form av godis. Så lätt påverkad är min rosa kropp.
Det är du och endast du som ska trivas i din kropp. Jag har underviktiga kompisar som får kommentarer om att "de borde äta mer". Och jag får kommentarer av vissa att "det räcker nu My" av andra "10 kilo minus och du är smal". Till syvene och sist är det jag som ska trivas i min kropp. När den svullnar trivs jag inte alls, men jag hatar den inte. Jag vill bara komma tillbaka till normalläge. 75 kilo är enligt alla kurvor för mycket för min längd, men där trivs jag. Jag känner mig tight, lagom och mår bra. Jag orkar mer och jag slipper vattnet som lägger sig som en jobbig stötdämpare överallt.
Nu vet inte jag hur mycket jag gått upp på 2 veckor där jag haft semester och ätit för mycket LCHF-gott. Jag har ju även semester från vågen. Känner jag min kropp rätt kan det handla om allt mellan 2 kg till 10, men det är kilon som försvinner på några veckor när jag återgår till rutinerna. Och det handlar inte om att jag hatar min kropp, det handlar om att jag trivs bäst i en kropp utan vätska överallt.
Det är du som ska trivas i din kropp. Alla andras åsikter kan ta sig där solen aldrig skiner. Så äre.
KÖSS
