Jag är helt övertygad om att när vi hamnar på långa viktplåer så är det hjärnan vi borde jobba med - och inte kosten först och främst. Jag tror nämligen att vi går och ältar hejvillt och övertygar oss själva med tankar som att vi "aldrig" kommer gå ner i vikt. Eller att LCHF inte funkar. Åsåvidare. Och det blir en självuppfyllande profetia.
Jag har märkt att till å med jag tvekar ibland. Och då sätter det genast sig på vågen. Vad får mig att bli lite osäker då? Tja. Först och främst många LCHF-forum. Många är väldigt högljudda där inne och påstår det ena och andra. Vissa säger att man måste räkna kalorier. Andra säger att man kan bli fettintolerant. De tredje väger å mäter allt de stoppar i munnen. Och alla dessa kommentarer sätter nojja i hjärnan på mig ibland - en dålig dag! Det blir gärna så när man har lite krux med synen på mat i bagaget.
Men herregud. Jag har gått ner nästan 80 kg utan å väga, räkna och mäta min mat. OCh än har jag nog inte släpat på mig någon fettintolerans. Så det är bara hjärnspöken. OCh jag kan ha så himla svårt att se skillnad på dessa och verklignhet ibland. Och som sagt. Då gäller det att övertyga sig själv. Och det gäller att förbli fokuserad.
Jag tror att den mentala viktresan är minst lika viktig som den fysiska. Jag tror att vi kan förändra världen med en tanke. Så öva på att tro på dig själv. På det du gör. Försök lita på din kraft. Ingenting är faktiskt omöjligt - så länge du kan tänka det!
KÖSS
För 80 kilo sedan trodde jag att jag ALDRIG skulle komma i sånna här kläder! Ingenting är omöjligt!
