Jag vet inte vad jag ska börja. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på det. Jag vet inte hur eller vad jag ska skriva detta utan att lämna ut för mycket detaljer men ändå ge en förståelse vart jag befinner mig just nu.
I fredags kväll valde en mycket kär vän till familjen att gå in i ljuset på det mest brutalaste sätt. En kär vän och ett beroendesyskon. Denna väns barn är en av mina absolut närmaste, och har varit i hela mitt liv och därför bor hen hos oss i helgen.
Jag kan inte andas. Jag kan inte tänka. Jag kan inte ha fokus. Det smärtar i varenda cell. Jag känner mig så jävla otillräcklig. Ingenting jag säger, ingenting jag gör kan göra det bättre, ogjort, bra.
Denna död smärtar på så många plan. Saknaden av en förlorad vän. Smärtan av ett lämnat barn. Sorgen över ett förlorat beroendesyskon. Och varför. Så många varför. Vad svarar man? Vad svarar man ett barn som blivit lämnad på jordelivet själv? Smärtan när man ser alla oavklarade avslut i ens väns ögon. Så mycket som behövdes sägas, som nu aldrig blir sagt. Så många frågetecken som aldrig får klarhet.
Jag kämpar just nu för att inte döva med socker och alkohol. Döva sorgen, förlusten, otillräckligheten. Mängden kommer i prio två. Så du vet vart jag ligger någonstans. Jag är fortfarande abstinent, och kommer fortsätta vara det, även om det krävs extra mycket av mig just nu.
Ta vara på era nära. Säg det som ska sägas redan idag. Fråga det som behöver besvaras idag. Älska som att morgondagen inte fanns. Det är det enda vi på jordelivet kan göra.
Frid