Då och då skriver jag inlägg som inte alls härrör kost eller sockerberoende. Inlägg som handlar mer om mig som person så vi lär känna varandra lite bättre.
Många kan uppfatta mig självsäker. Jag vågar ta plats, höras och synas. Jag vågar mingla på fester och gå själv på event. Jag är dock en mycket ängslig person, jag har väldigt många rädslor jag brottas med.
Flera av oss är rädda att tala inför folk, göra bort sig och socialisera. Där hittar vi inte alls mina rädslor. Jag är jätterädd för andra saker. Jag är tycker det är ytterst obehagligt med stora, okända folksamlingar. Jag har alltid hög puls på morgonbussen, tycker det är extremt jobbigt att dansa på nattklubb när det är fullsmockat och att shoppa i Nordstan på en lördagsförmiddag är liksom att glömma.
Jag känner mig instängd, liten, ensam. Det är superjobbiga känslor.
Jag tycker det är jobbigt med okända människor i fel sammanhang också. Är jag i ett stort sammanhang där jag har en referenspunkt till människorna, är det trevligt. Då pratar jag exempelvis LCHF-event eller jobbmingel. Jämför det med när karlar på en nattklubb ska komma fram och prata eller när man går ensam och ser ett stort killgäng.
Jag är också väldigt ängslig gällande alla typer av transporter. Värst av de alla är flyg och tunnelbana. Högt i luften och djupt under marken är inte min grej. Jag blir illamående och yr.
Sen är jag väldigt rädd för sjukdomar också. Jag hamnar i djupa hypokondriska perioder där jag tror jag har cancer och konstiga sjukdomar. Jag kan få för mig att jag är döende och allehanda konstigheter. Lägg då till att jag har extrem fobi för vården. Som yngre har jag en gedigen sjukhushistoria. När jag var liten låg jag inne veckovis i sträck på grund av astma och allergier. När jag var äldre åkte jag in minst en gång i månaden. Det var kaos rent ut sagt. Jag hatar sjukhus. Hur stressad vårdpersonal springer omkring och all väntan. Alla jobbiga besked. Alla jobbiga fighter om min kost. Alla idiotiska förslag som fetmaoperation och tunga mediciner. Jag går aldrig längre till doktorn om det inte är ett absolut måste. Hittills har jag ätit mig frisk från alla mina åkommor: depression, fetma och hypotyreos.
Rädslor är dock tätt knutet till sockerberoende och det bästa man kan göra med en rädsla är att göra det ändå. Jag tänker inte köpa bil bara för jag är rädd att åka buss i rusningstrafik. Jag tänker inte hoppa över after works bara för att jag hatar stora dansgolv. Jag gör det ändå. Hur jag gör det? Jag har en tro på en högre makt. En högre kraft som tar hand om mig. Så jag ber om hjälp och tillit, och jag får hjälp och tillit. Det är det enda jag kan göra. Och det hjälper mig oerhört.
Det är okej att vara en räddis. Men börjar vi bli handikappade av våra rädslor måste vi göra något åt det. Prata med närstående, ta hjälp i KBT, sök tillit i högre kraft. Då blir du din egen superhjälte.
KÖSS
![]()
