En av er ljuvliga läsare har kommenterat flera gånger att hen vill se ett inlägg om fatshaming. Om jag förstått det rätt innebär termen fatshaming att vi kvinnor pekas ut i samhället om vi inte är normalviktiga. Rätta mig om jag har fel.
Som kvinna i ett I-land får man kriga hårt för att älska sig själv. Vi ska vara på ett visst sätt, se ut på ett visst sätt, agera på ett visst sätt. Beteenden och utseenden kategoriserias som manligt/kvinnligt. Jag själv får ofta höra att jag ser ut som den kvinnligaste kvinnan men agerar som den manligaste mannen. Jag är, enligt normen - en kvinna på utsidan och en man på insidan. Detta för att jag väljer klänningar, men tar plats och är ganska burdus i mitt agerande. Det är tydligen sk. manligt.
Lite samma sak är det att vara större än snittet - att sticka ut. Idag är varannan svenska fet eller överviktig, så fatshaming borde inte ens existera. Det är inget ovanligt att vara stor. Speciellt inte som de flesta inte vet, eller inte tror på hur stor skadeverkan kolhydrater har på vår kropp. Lägg då till en förnekelse att sockerberoende ens existerar - och du har en överviktig befolkning. Vi letar anledningar i förbränning, sjukdomar, benstommar och så vidare. Självklart är det en del av sanningen, men inte hela sanningen.
Att vi ska skämmas över vår kropp är väldigt kontraproduktivt. Dels att jag inte vill ge en present som bra mat till något jag inte tycker om, dels att ångest leder till hetsätning. Om vi någonstans kunde ta grund i att våra kroppar duger som de är så vore hälften vunnet. Det är bra att sträva mot topphälsa, men det är viktigt att det sker av rätt anledning.
När jag läser vissa anonyma kommentarer på bloggar där modiga, större tjejer visar hud för att peppa andra - blir jag mörkrädd. Det är små, små människor med förkrympt sinne som kommenterar. Värderar man en kropp som ful, så har man problem själv. Det kan vi konstatera. När vi är i harmoni med oss själva och livet så letar vi efter det vackra.
Jag tror att vi ska undvika att läsa det som smärtar oss. Undvika det som gör oss illa. Någonstans måste vi börja. Jag tror att grunden i att älska sig själv börjar med att äta snälla livsmedel och att röra på sig. När vi ser att vår kropp orkar, kan och vill - då föds en artegen kärlek i rörelsen. Tillit och förtroende frodas i rörelsen.
Jag har alltid tyckt väldigt mycket om min kropp. Den är långt ifrån normen. Det är dock inget jag funderar på vidare eftersom jag inte jämför mig med någon. Jag tittar liksom på hela paketet. Visst. Min kropp är inte perfekt, men mina ansiktsdrag är jag väldigt fäst vid. Absolut, jag är inte särskillt lång eller smal - men jag tycker väldigt mycket om min personlighet. Där någonstans grundar jag. Och då blir jag liksom mer immun mot fatshamingen som jag fick uppleva i hela mitt tidigare överviktiga liv.
Nu känner jag att det blir lite diffust inlägg. Men det är ungefär såhär jag tänker. Hur tänker du?
KÖSS
