Då och då skriver jag ett inlägg som inte alls handlar om mat. Som handlar om mig som person, för att du som läsare ska lära känna mig bättre.
Jag skulle vilja kalla mig själv för levande. Bubblig, nära till skratt. Nära till stora känslor. Jag förtrycker inte mina känslor heller. Dömder dem och stoppar in dem i garderoben. Jag känner med känslorna, blir mina känslor. Det är ju det som är min styrka samtidigt som min stora utmaning. Jag har svårt att distansiera mig från mina känslor, jag är så otroligt intensiv.
Trots det så dras jag till motsatsen. Både vad gäller livspartner och vänner. Mina närmaste vänner Mikaela och Jannie är så otroligt lika. De är lugna, jordade och logiska. De lyssnar, dömer inte och finns där. Precis samma egenskaper som jag finner attraktivt hos en livspartner. Lugn. Trygghet. Stabilitet. Jag behöver en lugn hamn att docka i. Någon som jag höjer, som ger mig jord att stå i.
Jag tror verkligen på den kombon. Att det är bra när två motsatser möts. Både som vänner och som partners. På något sätt så uppskattar man verkligen varandras egenskaper då. Jag får en kick av att få ut en känsla av en jordad person som i vanliga fall är helt logiskt styrd. Vad gäller Mikaela och Jannie tog det månader för mig att få se det hos dem. Lite avvaktande, betänkande. Man måste liksom vinna deras förtroende. Och det bästa med en sån vän är att då de väl släppt in en så varar det för livet.
Jag har lätt att tycka om alla människor, men jag har nog lättast för de logiska mer tillbakadragna. De är sådana guldkorn! Vi tjötiga sociala är ju dem som syns, men lägger man tid på att prata med en mer avvaktande människa som inte syns och hörs så mycket så kan man verkligen hitta en rejäl diamant. De är så lätta att missa bara eftersom vi mer extroverta tar mer uppmärksamhet.
Det jag finner lustigt är att man alltid beundrar det man inte är. Jag beundrar verkligen människor som har mer kontroll på sitt känsloliv och som väljer att tänka efter lite längre innan de pratar. Det går inte med mig. Jag har fösökt, men jag blir så djupt olycklig av att försöka vara något jag inte är. Jag blir verkligen så djupt sorgsen när jag försöker vara mer tillbakadragen och inte säga allt som dyker upp i huvudet. Därför har jag bestämt mig för att det får vara som det är. Jag är jag, och jag får lov att vara sånhär. Precis samma gäller mer introverta människor. De kan beundra oss som tar plats, önska att de också gjorde så. Men grejen är ju den att det är ingen idé att hålla på och försöka ändra på sig själv - vi alla behövs precis så som vi är. Man behöver oss bubbliga känslomänniskor och så behöver man de där funderarna.
Därför tycker jag att vi ska göra oss alla en tjänst idag. Sluta hata på oss själva och sluta ändra på oss själva. Istället borde vi börja bejaka det som gör oss unika. Att våga vara stolt för att du är du.
KÖSS
