Så, hur gick min jul nudå? Den gick både bra och dåligt! Jag gjorde misstag, men jag är abstinent!
Jag sov riktigt dåligt natten mellan torsdagen och fredagen. Sådär skitdåligt. Och är det något som är en trigger för mig är det när jag är trött, då kommer suget som ett brev på posten. Sedan tog jag mig ut till Gullholmen och mina föräldrar.
Jag ska ärligt talat säga att jag inte var tillräckligt mentalt förberedd. Jag hade min första sockerfria jul förra året, trots att jag ätit LCHF sedan 2010 har jag aldrig klarat av att vara sockerfri förens förra året. Och jag kan säga att detta året var tuffare än förra. Jag tror det beror på att jag inte alls gick in med rätt mental inställning. Förr året var jag preppad till tänderna att det skulle bli tufft, i år var jag lite nonchalant och tänkte att "jag har ju redan klarat en jul, detta blir inga problem. Det kommer kännas som en vanlig dag". En vanlig dag? Hur tänkte jag här?
Helt pötsligt stod jag i affären och la verkligen märke till alla julbakverk och julgodis. Jag brukar ALDRIG lägga märke till min drog nu för tiden. Helt plötsligt hade jag levande fantasier. Det skrämde skiten ur mig.
Just barndomshem är en enorm trigger för oss sockerberoende. Vi har ju drogat utav bara attans i våra barndomhem. Dessutom är det lätt att falla tillbaka i en gammal roll. Att bli den drogperson man en gång var. Det i kombination med att jag var ruskigt trött, gjorde att jag fick det kraftigaste sockersug jag haft på flera månader.
De gjorde att jag överåt en hel del. Men det värsta är att hur mycket man än äter, så försvinner liksom inte suget. Sockertrollet är omättligt. Även om jag inte åt socker, överåt jag strikt LCHF. För ja. Det var ju liksom verkligen strikt strikt. Revben (utan socker), julskinka (utan socker och mjöl), prinskorv (svindyr köpt hos slaktarn med bara kött och fett och kryddor), ekologiska hemmagjorda köttbullar. Men det känns inte bra i kroppen. Eftersom jag äter så strikt i vanliga fall och såpass lite, så blir det en markant effekt för mig. Jag blir äcklig i kroppen och får ont i magen. Blir dessutom matfixerad. Jag tycker inte om den versionen av mig själv. Jag blir inte närvarande i nuet.
Och när jag hade min första överätningssession under långfredagen och lovade mig själv at sluta äta, så på kvällskvisten å jag en stor tallrik till. Man blir aldrig fullärd, man blir aldrig frisk från denna sjukdom. Däremot lär man sig och jag har en hel verktygslåda. Och morgondagens inlägg handlar om hur jag tog mig upp igen. För även om jag trillar dit, så är jag en riktig fighter. Jag ser det som lärandepoäng, inte som misslyckande. Och sen börjar jag att jobba. Och det är det som gör mig så stolt över mig själv. Att jag vägrar att lägga mig platt, jag reser mig upp och tar fighten. Fuck Jante! Vi beroendepersoner är urstarka!
KÖSS
