Livet ger och livet tar. Just nu tar det så jäkligt. Och jag känner mig så irrationell. Jag har ändå känt mig relativt stark i hela separationen. Men denna vecka kom det verkligen som en käftsmäll alltihopa. Återigen gungar det och återigen är jag förvirrad. Som sagt, med respekt för min fd. make så vill jag inte outa för mycket detaljer.
Men jag älskar honom. Jag älskar honom som fan. Han har varit med på hela min resa och det är så jävla sorgligt alltihop. Och jag ältar mycket vad jag kunde och kan göra annorlunda.
Detta är nog min allra största kris i livet. I sitt slag. 2010 fick jag en dödsdom och jag klarade mig ur det och är idag normalviktig. 2008 tog jag studenten med ofullständiga betyg och kämpade mig tillslut igenom till en civilingenjörsexamen. Jag har bott i en ryggsäck förut. Men nu. Det gör så jäkla ont du vet. Jag hade liksom glömt vad smärta var. Martin var mitt bomull, min varma filt mot allt det hårda, jobbiga. Och jag ser för första gången livet som det är. Och jag är livrädd. Och så känner jag mig så svag. Vafan. Jag har överlevt så sjuka saker och nu ligger jag varje dag efter jobbet i fosterställning.
Jag har lagt märke till saker som är... annorlunda mot vad jag definierar mig själv och mitt jag i denna process.
- Jag är världssämst på att fatta beslut.
Jag är så van att veta exakt vad jag vill. Handlingskraftig och stark. Nu velar jag fram och tillbaka. Det handlar om dagsformen.
- Jag är stark och svag på samma gång
På ett sätt känner jag mig starkare än förut. Jag har övervunnit många rädslor. Men samtidigt är jag skörare än förut. Det krävs mindre för att få mig ur balans.
- Jag är glad ena dagen. Lipsill andra.
Så sjukt. Kan ha en världsbäst vecka. Sen veckan efter är världssämst. Nu vet jag vad en berg- och dalbana är.´, på riktigt.
- Jag är förvirrad
Alltså på riktigt vet jag inte vad jag vill, hur jag tar mig framåt eller vad jag gör. Jag ändrar åsikter beroende på vem jag pratar med.
- Jag är närsynt
Det går inte att ta ett steg tillbaka och hitta en lösning. Jag blir totalt uppslukad i känslorna. När andra påpekar grejor så får man ofta ett uppvaknande, men när man står till halsen full med skit - är det svårt att se saker objektivt.
Det här är ju en väldigt naken bekännelse. Att erkänna sig själv så annorlunda sitt vanliga jag och trasig. Samtidigt är det en viktig reflektion för mig själv. Jag känner att jag lär mig så himla mycket. Hur jag funkar och vad som är annorlunda mot förut. Denna period formar ju mig till en helt ny människa. Modellerar mitt jag för att tillslut bli en bättre version av mig själv. Det är mitt mål i allt det tunga.
Tack för all fin kärlek! Den finaste presenten är att jag får vara My med er!
KÖSS
