Eftersom jag rör mig en hel del i beroendekretsar så får jag se och lära känna beroendesyskon med alla möjliga utlopp. Allt från alkohol till spel, narkotika och mat. Vi är väldigt lika allihop. Det är häftigt att se. Men det finns en väsentlig skillnad från oss som är matberoende: viktfixeringen.
Jag som är sockerberoende har lätt att börja hata på min kropp. Detta har jag märkt är helt unikt bland beroendeutloppen. När jag är som sjukast tänker jag att jag är ingenting värd på grund av att jag är tjock. Jag får noll självkänsla och mår dåligt. Det lustiga med beroendelogiken i det hela är min lösning på den känslan. Jag vill äta, så jag äter och förvärrar problemet.
Jag märker idag som tillfrisknande hur enkelt min sjukdom kletar sig fast på vikten. Så fort livet blir stressat och pressat får jag impulser att jag vill väga mig. Jag får också tråkiga tankar om att jag inte duger pga min vikt. Blir jag riktigt sjuk kan jag ta upp smal-bilder och smal-kläder och piska mig själv med dom.
Idag brukar jag tänka att det är sjukdomen som viskar till mig. Den vet att mår jag psykiskt dåligt är det större sannolikhet att jag äter destruktivt. Därför så ser jag det som att det inte är jag som frammanar dessa tankar. Det är röda hund som vill att jag skall droga. Det hjälper mig att befrias från impulserna och det elaka i huvudet. Det är ju inte så mkt jag kan göra åt det förutom att följa min matplan. Eller hur?
KÖSS
