"Isabelle, allt är inte svart eller vitt", "Du behöver inte vara så extrem".
Jo, just så är det att vara beroende. Allt är antingen svart eller vitt, mycket eller lite. Det finns ingenting som heter lagom i min värld. Antingen är det högsta växeln och full fart i skarpa kurvor eller farfarsbilarna på Liseberg - det går per automatik. Det handlar inte om att ha någon diagnos, att vara en rastlös själ eller att vara otålig. Det handlar om en beroendehjärna som reagerar, aktiveras och hålls i schakt på olika sätt. Det är ett sätt att hantera livet, känslor och tankar.
Jag är beroende. Jag är en tillfrisknad anorektiker, har en ortorexi under uppsyn och har gjort en snabb karriär inom bulimispektrum. Allt på grund av ett utlösande sockerberoende.
Jag har så länge jag kan minnas brottats med min beroendehjärna. Från underätning till överätning och tillbaka igen. Men det är först på senare år som jag har kommit till insikt och blivit ärlig med mig själv. Jag är beroende, jag är en beroendepersonlighet som hela tiden strävar efter att få min fix, att få kickar, att få bekräftelse eller må bra för en stund.
Att äta har alltid varit mitt sätt att hantera livet. Oavsett om det handlar om jobbiga känslor, livskris eller rent av lycka och eufori. Min lösning har varit att äta. Eller att inte äta.
Det är just den komplexiteten som jag vill belysa. Beroendeproblematiken. Beroendesjukdomen. Den finns där hos oss alla, mer påtaglig för vissa, men utloppen ter sig så himla olika. Det syns inte alltid utåt heller. Det finns generella uppfattningar om vad tvångsmässig ätning innebär men till syvende och sist är vi alla människor med olika bakgrunder och uttryck för vårt innersta.
Jag är en anorektiker i en bulimikers kropp som genom min ortorexi håller mig "fit". Det är så jag alltid har sett på mig själv. Hälsan själv, sund mat och mycket träning. I själva verket äter jag på känslor. Underäter eller överäter. På vägen från anorexin gjorde jag en avstickare inom bulimispektrum. Jag skyllde min hetsätning på hormoner. Jag hade efter en lång sjukdomstid äntligen lyckats bli gravid och föda fram en vacker dotter.
Jag är uppvuxen i en dysfunktionell familj. Från min barndom minns jag mest mörker, mobbing, psykiskt och fysiskt lidande. Jag har ett fotografiskt minne som aldrig låter mig glömma detaljer. Har man svårt att sudda bort minnesbilder, ja då flyr man på andra sätt. Jag har gjort det genom mat, alkohol, träning, arbete och relationer. Och i enorm konsumtion. Ju äldre jag blivit desto svårare har mitt sug- och tätt sammankopplade flyktbeteende varit att mätta.
Jag har i perioder startat morgonen med 6-8 polarkakor med nutella, ätit på McDonalds tre gånger om dagen eller tryckt i mig en form kladdkaka under en håltimme. Andra perioder har jag svält mig själv till den grad att min kropp har fått fysiska men. För 4 år sedan låg jag på min dödsbädd. Jag fick besked om att jag eventuellt inte skulle överleva veckan ut. Det var en tisdag. Mina värden var så dåliga, mitt hjärta riskerade att stanna om jag stressade, klev in i ett flygplan eller skrattade. Det som skulle vara mina bästa år, där låg jag, som en grönsak. Allt till följd av ett omättligt sockerberoende. Ett beroende som jag under 13 års tid höll i schakt genom att svälta mig. Nolltolerans. Jag tillät mig inte att äta tillräckligt, jag kompenserade med träning inför varje mål mat och tillslut hade jag inte tillräckligt många timmar på mitt dygn till att äta och träna att jag helt enkelt struntade i att sova.
Jag bestämde mig för att överleva. Det tog tid men det gjorde jag. Jag lever. Idag med en fantastiskt fin dotter som är resultatet av en livslång och stark kärlek mellan mig och min man.
Jag är anorektiker. Jag är en överlevare. Jag är en tvångsmässig ätare, som till följd av självhat tvingade mig själv att leva utan "onyttigheter" i över 13 år. Och så kom äntligen graviditeten. 49 kg lätt genomgick vi en IVF och blev gravida. Det var en lång och svår resa men nu var vi där. Med det kom också ett nytt utlopp för beroendesjukdomen. Jag började som höggravid att hetsäta. Jag åt tvångsmässigt. Mina hormonnivåer var så skyhöga att jag trotsade min tvångsmässiga anorektiker och satte full fart mot bulimikernas land. Med det kom också stort psykiskt lidande. Mitt kontrollbehov tillät mig inte att ta tillvara på graviditeten och "njuta". Nej, självhatet var aldrig läkt och jag straffade mig själv ständigt med kompensationstänk, träningshets och ett pendlande mellan över- och underätning.
Sockermonstret höll mig krampaktigt kvar i sitt starka grepp även efter förlossningen. Med facit i hand tror jag att det hela bottnade i en inre kamp. Efter 13 års svält och stress fick jag panik av tanken att återgå till det livet. Min kropp hade "tillåtits" äta igen. Äta allt. Och för mycket. Jag var rädd för att tappa kontrollen, åt båda håll. Hela tiden vågskålen; överätning-underätning.
Beroendesjukdomen är lurig. Den kan ta fruktansvärda uttrycksformer. Det syns inte alltid hur mycket du lider. Är du anorektiskt smal syns det att man svälter sig. Är man stor i maten och dessutom har en övervikt, ja då ses man som bulimiker. Men kom ihåg att det inte är så enkelt. Beroendesjukdomen ljuger, manipulerar och tar sig olika former hela tiden för att få fotfäste och fastna hos en människa.
Jag bloggar på Wellbeingbybelle.devote. se. Där delar jag min resa, min livsberättelse. Där talar jag om kost och hälsa utifrån såväl friskhetsfaktorer som beroende.
TACK till er och till lchfingenjören för denna ära, att gästblogga här.
Vill du publicera din sockerberoendeberättelse på bloggen? Du kan välja att vara helt anonym om du vill. Maila din berättelse till LCHFIngenjoren@outlook.com
