Hej!

Hej Sverige!

 

Jag heter My Westerdahl, är 24 år gammal och föredetta narkoman.

Jag vill skriva ett brev till dig för att försöka beskriva hur det är att vara en drogmissbrukare i samhället idag. Ett brev för att försöka beskriva för dig hur det är att ta sig ut ur ett missbruk.

 

Jag började nyttja droger redan på unga ben. I början använde jag bara lite då och då. Bara för att mina bekanta använde det och jag ville vara en i gänget. Snart blev det varje helg. Man skulle ju festa till det på helgen liksom. Sedan så kom drogerna krypande på veckorna. Och helt plötsligt så brukade jag varje dag. Det är dyrt att missbruka droger och därför började jag stjäla. Jag började stjäla från min cancersjuka pappa för att ha råd att tillfredställa mitt begär varje dag.

 

Min kropp tog skada av mitt missbruk väldigt tidigt. Jag var sjuk jämt. Hela min uppmärksamhet riktades åt begäret som slet i min kropp och därför klarade jag inte av skolan heller. Det var det i kombination av ständiga sjukdomar som mitt beroende skapade som gjorde att jag tog studenten utan betyg. Min drog skadade min kropp och jag blev så mobbad för hur jag såg ut att mobbarna tillslut dömdes i domstol.

 

Jag försökte många gånger komma på rätt bana. Läka min kropp från drogerna. Jag sökte alltså sjukvård. De rådde mig till att jag skulle ta min drog var tredje timma men i mindre mängd. Så jag började väga och mäta min drog. Såg till att inte överstiga vad sjukvården kallade för "normalt intag". 

 

Jag kunde inte sluta tänka på droger. Jag kunde inte sluta fantisera. När jag fick mitt uppvägda intag var tredje timma, så dog suget för en stund och sedan kom det tillbaka igen. Med dubbel kraft. Så jag föll. Jag föll gång på gång. Och varje gång jag föll för min drog, varje gång tog min kropp stryk.

 

Och dom. Dom kallade mig lat. Dom kallade mig odiciplinerad. Dom kallade mig omoralisk. Dom klarade ju av att ta "lagom" av drogen, så därför måste ju jag vara odiciplinerad. Det måste ju vara något fel på mig.

 

Hej Sverige! Jag heter My Westerdahl, är 24 år och föredetta sockernarkoman.

Jag vill skriva ett brev till dig för att försöka beskriva hur det är att vara en sockermissbrukare i samhället idag. Ett brev för att försöka beskriva för dig hur det är att ta sig ut ur ett sockermissbruk.

 

Socker ses så förbannat klent idag i samhället. Det förringas i jämförelse med alkohol eller narkotika. Men titta på min historia. Det kunde lika gärna vara en narkoman eller alkolist som skrivit den. Men det är skillnad mellan oss tydligen. Det är en jäkla skillnad.

 

Skillnaden är att jag som sockermissbrukare ska tvingas ta min drog var tredje timma. För ja. Kolhydrater, långsamma eller snabba, blir till socker i kroppen. Mina läkare säger "det är ju bara att äta lagom" Har du någonsin hört en läkare säga till en alkolist att "det är ju bara att dricka lagom"?

 

Skillnaden är att jag är "odiciplinerad och karaktärslös" när jag inte lyckas äta lagom. Har du någonsin hört någon kalla en alkolist för "odiciplinerad och karaktärslös" då denna drack hela flaskan istället för bara ett glas vin?

 

Men den största skillnaden är att jag som sockermissbrukare bara har mig själv att skylla. Trots att min drog dinglar lockande i matvaruaffärena, säljs i närmaste café och serveras helt öppet mitt på stan när narkomanerna och alkolisternas droger hanteras så oerhört mycket mer diskret. Trots det så är det jag som är karaktärslös.

 

Du kanske tycker att detta är löjligt. Du kanske tycker att socker och kolhydrater inte är något allvarligt problem. Men. Precis som med alkolister och narkomaner - så dör vi sockernarkomaner i vårt beroende. Kalla döden för hjärtstopp pga övervikt eller död genom diabetes typ 1, det är ändå vårt sockerberoende som är den riktiga mördaren.

 

Det var först när insåg likheten mellan mitt sockerberoende och ett alkoholberoende som jag kunde rädda mig från 100 kilos övervikt. Det var när jag insåg att sjukvården hade fel och anonyma alkolister rätt - jag måste sluta droga helt! Och det var då jag kunde ta tag i mitt liv. Gå ner 80 av 100 kilo hittills, bli frisk och därmed börja plugga till civilingenjör. Det var även då jag insåg att jag varken var lat eller odiciplinerad. Det är samhället som är det. Som ger oss mjöl och sockermat istället för riktig mat som våra kroppar är skapta för.

 

Jag är stark. Jag klarar allt. Bara jag tankas med det bränsle min kropp är programmerad för.

 

KÖSS