Fråga: Jag har en kompis som faller in och ut ur sockret hela tiden. När hon är inne i sockerträsket undviker hon mig och jag vet inte vad jag skall göra. Hon har dessutom fått behandling så hon vet mycket mer om beroende än vad jag gör. Hur hade du gjort?
En typisk grej för oss sockerberoende är att vi gärna utövar kontroll på vår omgivning. Denna kontroll är förklädd i omtänksamhet så som att vi vill peppa eller hjälpa våra vänner, bekanta och familj. Jag är exakt likadan, när Martin kände att han ville dra ner på sockerkonsumptionen blev jag den där "hjälpande" flickvännen. Jag förbjöd, mutade och kollade kvitton. Hur mycket hjälpte det? Inget alls!
Det enda vi kan göra är att inspirera. Hur inspirerar vi? Vi föregår med gott exempel. Vi väljer själva att leva som vi lär och inget annat. Jag brukar se det som en trädgård. Jag har full rätt att vårda min egen trädgård men det vore högst konstigt om jag gick in i grannens och började pilla. Jag kan däremot ta hand om min egen så den växer sig så stark och vacker att grannen blir hänförd och mina växter börjar pollinera av sig i grannens trädgård.
Oavsett vad som händer kan vi bara stå bredvid och titta på. En beroende kommer aldrig sluta droga pga att de tröttnat på drogen, de slutar pga att konsekvenserna blir för stora. Vi får helt enkelt stoppa händerna i byxfickan och lugnt titta på när de faller djupare ner i spiralen. Och ja, detta gäller även dina barn. Du kan inte kontrollera dina barn heller, bara inspirera.
En beroende brukar dessutom vara duktig på rationalisering, hen kan ALLT om beroendesjukdomen och ger logiska förklaringar till drogandet som för en oinsatt verkar helt rimliga. Men låt dem! Det är inte du som kommer till skada, det är den beroendesjuka som lurar sig själv!
Det vi däremot kan göra är att hjälpa den beroendesjuka på traven. Jag som är stark i min abstinens brukar handla maten och laga maten, så Martin kan göra enkla och bra val. Varför skall han in i en affär och triggas när jag lika gärna kan gå lugnt igenom?
KÖSS
