Vi har nog alla varit där. Då tankarna ekar de elakaste av alla saker. Då den där lilla rösten talar om för dig hur mycket du suger.
Och vi alla vet vilka sorts känslor det framkallar. Inte speciellt konstruktiva - eller hur?
Det värsta med tankar är att det snabbt blir sanning. Att vi har svårt att se sanningen. Eller snarare verkligheten. Att tanken känns som verklighet.
Ett exempel på det var när jag stod å lagade köttfärssås här om dagen och skulle hälla upp till mig och min man och insåg att jag hade hackat upp en stor hög vitkål. Jag kände hur mycket jag hade ätit. Jag kände hur dålig jag var. Men då slog det mig - jag hade ju inte ens ätit än! Och ändå stod jag här och hackade på mig själv för att jag ätit för mycket! Supermärkligt.
Det värsta med negativa tankar är att dom är så specialdesignade för dig. För att du ska må dåligt. De trycker på dina knappar och kommer åt dina svagaste punkter. Och då är det inte så jäkla märkligt att man mår kass då och då!
Du har säkert hört det där med att du ska säga snälla saker till dig själv istället! Och klart att du ska det! Men det fuuuuunkar inte ibland. Ibland så srtår man där framför spegeln. Eller i bilen. Och försöker tänka hur ljuvlig man är. Men så kommer den där lilla rösten och talar om hur mycket du suger och då är det inte så enkelt att stå emot.
Så. Frontalattack är kanske inte bästa försvar i detta läge. Nä. Iställer kanske vi ska köra på något smidigare. Något slugare, Något som fungerar bättre för studen. Vad sägs om lite tacksamhet?
Ja. Så när de elaka tankarna kommer - tänk på allt fint du har i livet. På dina ljuvliga barn. På din mans konstiga kluckande skratt. På den nyinköpta soffan. Positivitet är bästa försvar - och vad blir man gladare av än tacksamhet?
KÖSS
