Att vara männska är inte lätt. Vi står dagligen i stora beslut och i utmanande situationer - vissa dagar är värre än andra, vissa dagar får vi mer sorg, rädslor och orätter på vårt fat. Då är livet inte rättvist, då kan livet vara svårt att hantera. För mig har det hjälpt oerhört att komma til 2 insikter:
1. Det finns ingen skam i att känna
2. Jag är inte ensam i min känsla
Oftast är vi ju i princip motsatt när vi känner stora känslor. Vi skäms för att vi tycker att dem är fel och vi ältar känslan själv. Vi tycker att vi inte borde känna så mycket eller att det vi känner inte är rimligt i situationen och så biter vi ihop. Reaktionen för oss beroende är att vi tar till en flyktväg - vi drogar bort från verkligheten. Men det är ju inte bara vi beroende som upplever detta - men vår strategi är flykt. Andra människor som inte är beroende gör andra saker för att hantera känslan.
Det sunda är att vi ska connecta med andra, dela vår känsla. Då zoomar vi ut och får perspektiv. Ofta hör vi ju hur absurt det låter när vi pratar om den och får distans - vi får också en medkänsla som vi inte är kapabla att ge oss själva. Idag är vi närmre världen än någonsin i och med internet, men vi är också mer ensamma än någonsin förut. Normen är att det inte är fint att prata, att vi skall förmedla en perfekt yta, där finns det inte plats för stora känslor. Det är ingen sund inställning, en frisk och sund inställning är att ta hjälp av andra runt omkring sig, där finns hjälp att få.
Du är inte fel och det du känner är inte heller fel. Ditt beroende bottnar i en verklighetsflykt som du inte kommer att behöva om du connectar med andra. Det är den vägen som har hjälpt mig att leva fri från socker och alkohol i snart 3 år.
KÖSS
