Så tidigt som 6 år blev jag medveten om att jag var annorlunda de andra barnen. Det var då jag gick till dietisten för första gången. Vid 9 år smögs jag in på Viktväktarna och vid 11 års ålder körde jag min första pulverdiet. Det jag kommer ihåg av min barndom mest är min vikt. Som liten var min vikt central, jag vägdes flera gånger i månaden. Vuxna i min närhet kom med goda råd och jag fick restriktioner och förbud i kosten.
Det är inte lätt att vara förälder till ett överviktigt barn. Hur man än vänder och vrider på problemet anses man dålig i samhällets ögon. Om man å ena sidan skiter i det anses man slapphänt och en barnmisshandlare, om man försöker kontrollera barnets kost genom olika metoder anses man kontrollerande och en barnmisshandlare. Det är förjävligt.
Mina föräldrar, vården och de vuxna i min omgivning har alltid agerat med gott motiv. Man har följt råden och erbjudit den hjälp man har kunnat. Resultatet blev dock katastrof - jag är riktigt sjuk när det kommer till min vikt.
Överallt i min uppväxt var min vikt central. Hos doktorn, på Viktväktarna, hos dietisten. När jag hade gått ner fick jag en klapp på axeln och när jag hade gått upp drabbades alla av panik. Detta integrerades i mig - att mitt värde var ihopkopplat med min prestation på vågen.
Idag tycker inte jag att jag är ful - jag hatar inte heller på min kropp. Hade jag varit missnöjd hade jag antagligen känt ett starkt behov att skönhetsoperera mig, vilket jag inte gör. Däremot kopplar jag ihop mitt egenvärde med min prestation på vågen. Jag står inte i spegeln och hatar på mig själv, jag ältar siffror.
Jag är ännu inte fri från besatthet av min vikt, jag kommer fortfarande på mig själv att koppla ihop mitt värde med min vikt. Däremot växer jag, växer bort den sjuka delen av mig själv. Det blir liksom lite bättre hela tiden, jag önskar att när jag är tio år äldre så har det växt bort helt.
Det jag gör för att jobba på min vikthets är att inte sitta ensam med tankarna, det är verkligen förödande. Det finns 3 knep jag använder mig av för att "bota" min vikthets:
1. Jag kontaktar någon vän och beskriver känslan. När jag får perspektiv på det blir jag inte inkladdad i värdelöshetskänslor
2. Jag skriver i en fin anteckningsbok mina tankar och funderingar, det känns som att jag då "öser ur" mig alla jobbiga känslor
3. Jag hjälper någon annan. När jag är viktcentrerad är jag ju väldigt egocentrerad och det hjälper ingen. Därför behöver jag "kliva ur" mitt ego och därför vända mig utåt genom att hjälpa någon annan. Det kan vara något så litet som att plocka ur diskmaskinen eller lyssna på någon annans problem. Det gör faktiskt under.
Det hjälper mig för stunden och i det långa loppet. Jag har också accepterat att detta är en utmaning jag kommer få leva med - och det är faktiskt okej. Jag känner tillit till att övning ger färdighet och att jag kommer bli allt bättre på att hantera detta.
Hur är det med dina vikttankar? Känner du av dem?
KÖSS
