Jag var 9 år gammal när jag ställde mig på viktväktarnas våg för första gången. Efter det följde diet efter diet. Att banta är min vardag - att alltid tänka på maten och min vikt är mitt naturliga tillstånd. Det är inget konstigt med det, vi kvinnor lever så idag. Överallt matas vi av ideal hur en kropp skall se ut. Vi jämför med vår egen och inser snabbt att den inte ser ut som bilderna, som idealet. Efter det matas vi med att det bara är att springa mer och äta mindre - kalori in, kalori ut.
Tillsammans med fettfobin - att överviktiga människor är lata, dåliga och korkade - lever vi i en ändlös bantningscirkel. Bara vi gick ner de där kilona så kommer vi bli lyckliga!
Att banta blir som en snuttefilt för oss. När resten av livet kaosar, så kan vi i alla fall kontrollera maten. Hard fact - livet går inte att kontrollera. Yttre omständigheter kan vi aldrig rå för. Därför känns det tryggt att väga och mäta maten, något kan vi i alla fall styra.
Jag har märkt av att ju mer osäker jag blir på yttre okontrollerbara omständigheter, ju mer väcks mina lustar att banta. Bara jag går ner de där kilona - då kommer jag må bra!
Det finns sanningar i att övervikt inte är bra för hälsan, vi löper större risker för välfärdssjukdomar. Men det innebär inte att vi skall hata på våra kroppar för att de är överviktiga! Ingen blir friskare av att hata på sin kropp och tvinga in den i omöjliga dieter. Istället kan vi öva på att älska vår kropp så som den ser ut just nu - att den är bra som den är, just nu. Den duger - du duger. Jag har märkt att när jag är snäll i min syn på mig själv och hur jag ser ut, så försvinner begäret att banta, att hetsäta. Det blir enkelt att äta bra!
Vi kan inte hata oss ner i vikt - att äta bra är en kärleksfull handling!
KÖSS
