Senaste tiden har jag verkligen rannsakat mig själv och hur jag ser på min kropp, jag har insett att en dålig kroppssyn är lika farligt för mig som att äta kolhydrater. Även om inte jag dietar längre så kan jag verkligen drabbas av LUST att banta. Jag kan få för mig att jag inte duger och att min kropp behöver krympas. Jag kan få för mig att det är en bra idé att börja skära ner i mängderna.
Det är inte lätt att leva i en bantningskultur som vi gör, det är skitsvårt! Det surrar överallt om tips, tricks och ideal att det faktiskt är svårt att inte dras in i det - även om vi vet bättre.
Att vägra banta och älska sin kropp är inget man föds med. Det är inte heller ett enda beslut man tar. Istället så behöver vi ta dessa beslut om och om igen - varje dag. Att tillfriskna som tvångsmässig kroppshatare är en process som växer långsamt fram i en. Små små steg mot en bättre kroppsbild.
Den värsta fällan är när vi har ätit vad vi anser fel. Det kan vara fel produkter eller fel i mängderna. Då är det som att trycka på play på den där destruktiva radion i huvudet - vi är tjocka och värdelösa, duger ingenting till. Det blir riktigt tråkiga radioprogram i huvudet och suget att börja banta kommer som på beställning.
Vi fastnar då i den destruktiva spiralen: bantning - (biokemisk) hetsätning - bantning.... Omöjligt att ta sig ur!
Att tillfriskna från kroppshat är lika viktigt som att tillfriskna från sockerberoende, de hör liksom ihop. Vi behöver marinera oss med goda upplevelser och människor. Läs bloggar, följ större kvinnor, läs Jess Bakers böcker. Vi behöver en dos kroppskärlek - varje dag!
KÖSS
