I dagens samhälle har vi typ 0 tålamod. Vi vill ha resultat - och vi vill ha dem nu! Faller vi dit så är vi dåliga och allt är kört.
I april så la jag över till NoCarbs - jag äter bara kött och smör. Jag kombinerade den resan med att jag gjorde upp med min fettfobi (det vill säga, fett på kroppen) och restrektioner - Jag får äta allt, alltid. Det är slut med att gå halvhungrig och känna att jag får eller inte får äta.
Det innebär att även när jag åt NoCarbs så var det helt okej för mig att äta grönsaker - OM jag var sugen på det.
Det som är spännande är hur NoCarbs bygger om ens hjärna. Från en beroendehjärna till allt mer normal i maten. Kött är det mest näringsrika du kan äta - det finns alla ämnen som din kropp behöver, dessutom innehåller det inga toxiner eller antinutrienter, upptaget av näring blir maximalt. Det märktes på när jag gjorde min åriga hälsokontroll. Från att ha brister i vitaminer och mineraler (trots åratal av ketokost) till att ha perfekta värden.
Hur som helst, jag har ätit grönsaker då och då när jag har haft lust och varit sugen på det. Idag händer det typ aldrig. Inte för att jag inte får - jag vill inte. Det smakar liksom inget vidare. Förr i tiden så dagdrömde jag om krispiga haricot vertes, kunde dra i mig ett kilo, idag smakar det beskt och blä.
Förrförra helgen så firade jag och min man återflytten till lägenheten efter stambytet. Vi hade kommit över trattkantareller och stekte dem i smör tillsammans med en god biff. Det var löjligt gott - trodde jag. Men nej, min kropp ville bara ha mer biff.
När jag behöver mat tänker jag bara på mina angusburgare med smör. Det är det enda som är intressant just nu. Och min kropp har blivit ett känsligt instrument. Jag tänker aldrig på mat, jag är aldrig hungrig, jag kan sluta äta om jag är mätt och jag bryr mig inte om det dröjer 7 timmar till nästa måltid. När jag får bilder i huvudet på burgare med smör, då vet jag att det är dags att äta. Förut var det farligt, att fantisera om maten, idag ser jag det som ett tecken på hunger. Idag, om det mot förmodan skulle hända, att jag får sug så vet jag att min kropp behöver protein och då äter jag en biff till och försvinner suget och jag är mätt 18 timmar.
Jag kan med handen på hjärtat ärligt vittna om - mat är inte intressant längre. Jag trodde jag aldrig skulle säga det, att jag beter mig som en normis.
Min hjärna är såpass lagad idag att jag kan äta mejerier, men väljer bort dem pga magen. Här om dagen var vi på AW buffé och det jag kunde äta var en fin salami och färskost. Det blev att jag åt typ 1 msk färsost och några skivor salami, sedan glömde jag bort maten. Jag har slutat med kaffe men när jag dricker kanske jag dricker 1/2 liten kopp och glömmer sedan bort koppen. Tillskillnad från när jag drack 2 kannor om dagen. Ölkorv och fläsksvålar som jag åt tvångsmässigt av förut smakar surt. Bregott smakar kemiskt. Grönsaker smakar beskt. Det enda min kropp nöjer sig med är kött.
Men jag har inte kommit hit på en kvart. Det har tagit ett halvår av lagning att komma hit. Och jag har haft mina stunder av grönsaker. Men jag har litat på processen.
Du som är ny på LCHF - eller vilket kostupplägg som helst - lita på processen. Att äta en ny kost innebär inte att man tar ETT beslut åså är man klar, det handlar om tålamod, att lita på att det kommer att ordna sig. Det innebär att man vissa måltider går tillbaka, för att snart upptäcka att man trivs bättre i en ny kost. Att låta det få ta tid. Att det är helt okej.
KÖSS
