Tonår

På denna bilden var jag 13 år. Nej, alltså den till vänster. Och nej jag skrev inte fel. 13, inte 30. Bilden till höger är tagen i sommras.

 

Tonåren var en extremt jobbig period. Långt mycket jobbigare än barndomen. Det är en period jag har försökt förtränga. Idag försöker jag ha den nära mig istället. Nära mitt hjärta och plocka fram den som styrka. 

 

När jag var barn så var övervikten jobbig i det fysiska vardagslivet. Jag kunde inte springa lika snabbt som mina kamrater. Jag blev vald sist på gympan. Jag orkade inte klättra i berg i samma utsträckning som dom andra. Men det där är ingenting om man jämför med tonåren. Då läggs det på en ytterligare aspekt. Känslolivet.

 

Du kommer säkert ihåg dina tonår. Hur dåligt du mådde. Hur schitzofrent humöret kunde vara. Det va berg-och dalbana. Och det enda du tänkte på var vad alla andra tyckte om dig. Vad folk sa. Hur viktigt det var att passa in. Hur mycket man kunde oroa sig för en finne i pannan. Lägg på 80 kilo på den finnen, så förstår du hur min uppväxt var.

 

När sparkcyklarna kickades undan och ersattes av tjejmagasin. När de luftiga bomullsklänningarna ersattes med figurnära miniskjolar. När killarna blev spännande. Då var jag liksom kvar. 

 

Jag kunde inte relatera till de jättesmala tjejerna i magasinen. Jag kunde inte få på mig några minikjolar. Och om killarna tittade på mig var snarare för att säga en taskig kommentar. Det sög att vara en tjock tonåring. Det sög något så fruktansvärt!

 

Lägg på aspekten att alla också tyckte att du kunde skylla dig själv. Att det var mitt eget fel att jag var tjock. Det är ju bara att springa mer och äta mindre. Det är ju Mys karaktär det är fel på. När jag var liten och tjock så var det mina föräldrars fel. När jag var tonåring och tjock så var det mitt eget.

 

 

Jag kände mig ensammast i hela världen. Jag kände mig fulast och äckligast i hela världen. Men det var inte det värsta. Det värsta var att jag höll med dom. Det var ju bara att springa mer och äta midre. Det är ju jag som är odiciplinerad och äcklig.

 

Jag sprang. Jag räknade kalorier. Jag drack Nutrilette. Och så misslyckades jag. Om och om igen. Och för varje gång jag misslyckades - varje gång stärktes min tro på hur ful, äcklig och värdelös jag var. Kvinnorna i magasinen flög längre och längre bort. Minikjolarna slutade jag titta på. Och killarna fanns inte med på kartan. Jag var ingenting värd. Det var det samhället sade till mig. Och jag höll med. Jag höll med så in i helvette.

 

Tänk om Kostdoktorn hade öppnat min dörr. Om han hade mött mig på gatan efter rättegången mot killarna som mobbade mig i högstadiet. Hade stannat mig på gatan och gett mig ett exemplar av sin bok Matrevolutionen. Då hade mitt liv ändrats. Jag hade fått uppleva resten av mina tonår som normalviktig. Jag hade börjat kunna snegla på minikjolarna och pojkarna igen. Mitt största problem hade också varit finnen i pannan. Men det skulle dröja ytterligare 5 år innan det hände. 

 

Jag fick aldrig en normal barndom. Jag fick heller aldrig några normala tonår. Men. Jag fick en jäkla massa kraft att förändra världen! Mitt mål är att rädda en enda människa från min uppväxt. Från att bli vald sist på gympan. Från en rättegång på grund av mobbing. Från att känna sig ful och äcklig. Mitt mål är att sprida en alternativ kost som är mänsklig, hållbar och helt naturlig. Mitt mål är att visa att det går. Att det jävlar-ta-mig-fasiken går och att det har NOLL att göra med diciplin och karaktär! Det är samhället det är fel på. INTE individen!

 

Jag är så attans tacksam för min svåra uppväxt. Det är få som njuter så som jag gör av minikjolar, tighta klänningar och skyhöga skor. För många andra har det varit en självklarhet. Precis som den bortskämda braten anser att senaste iPhonen är en självklarhet. För mig är det en lyx. Det är en lyx att smyga upp på morgonen och titta i min stora garderob och välja den kortaste och tightaste klänningen. För nu kan jag. Och nu jäklar lever jag! Och det min vän, det är livskvalitet!

 

 

KÖSS