Ont i halsen. Sura uppstötningar. Spänd nacke. Panikångest. Olika saker - same shit.
Det är din kropp som pratar till dig. Försöker föra dialog. Ropar på hjälp. Gråter en skväll. Du har kört ut dig - pressat dig för hårt.
Det är otroligt viktigt att du lär känna din kropp. Lär dig ett nytt språk - din kropps språk. Skulle din kropp kunna tala svenska så skulle den ropa hjälp. Det kan den inte, den kan bara ge dig fysiska symptom. Lär dig lyssna på dom, lär dig lyssna på din kropp. För det är den som talar om för dig om du är inne på rätt bana eller inte.
I dagens sönderstressade samhälle är det coolt att köra sig själv för hårt i väggen. Eller nej, att slå in i väggen är ett tecken på svaghet, men att köra hård är ett tecken på status. Ju mer du har att göra, ju coolare är du. Men det är ingen som ger dig en medalj för att du går sönder. Det är ingen som tackar dig.
Det är helt okej att köra hårt i perioder. Förra veckan var en sådan vecka för mig. Jag jobbade hela dagarna, åkte till skolan på kvällarna, tränade på senkvällarna och pluggade inåt småtimmarna. Och så ställde jag klockan på "uppe med tuppen" för att hinna med att plugga på helgens föredrag. Och det är helt okej - det gällde bara en vecka. Men när veckor blir till månader, månader blir till år - så orkar vi inte längre. Är det värt att dö i förtid för att jobba som en idiot? Nej.
På bara en vecka kände jag hur det påverkade hela mitt liv. Jag var trött. Tappade lusten att prata. Va inte sugen på att pussa på min man. Hade energi i 120 när jag kom hem, och sov som en medvetslös zombie när huvudet berörde kudden. Det är inte livskvalle. Det är slaveri.
Ett par veckor är okej. Så länge du lär dig hantera din fritid. så länge du kan slappna av de timmar som är tomma. Det är inte stressen som är farlig, det är bristen på avslappning.
KÖSS
![]()
