Idag var det 98 dagar sedan som jag och Anna startade SkaldemansLCHF-projektet. Egentligen skulle det bara vara ett projekt, men eftersom grupper blev så omåttligt populär så bestämde vi oss för att göra om projektet till en bestående grupp. Men iaf, idag så var planen att projektet skulle vara slut egentligen så därför tänkte jag köra en utvärdering på denna typ av strikt LCHF.
I början av projektet gick det väldigt bra att äta såpass strikt. Motivationen var på topp och jag och många andra körde all in! Kilorna rasade av i skramlande fart och allt gick på räls. Jag var hög på ketosen och energifull som bara attans! Presterade på topp på gymmet och kände mig stark: inifrån och ut. SkaldemansLCHF blev den nya flugan: tidningarna skrev om projektet och medlemmarna rasade in. Superkul!
Sedan började sommaren. Och då började det riktigt tuffa. Jag och Anna hade nog inte förstått riktigt vad vi gav oss in på: denna kost krävde motivation och ett grymt starkt mindset. Jag kände hur kostupplägget började inkräkta på min livskvalle otroligt mycket. Alla andra sommrar brukade jag tillåta mig själv att relaxa i min femåriga viktresa. Tillåta mig själv att dricka vin på uteserveringarna. Att äta jordgubbar med grädde. Men inte denna: denna sommarn skulle jag strikta till det. Och denna sommaren hände mer roliga event än någonsin förr. Jag fyllde 25, och firades under en hel vecka av olika kompisgäng. Vi hade även mösexa och gick på massa roliga konserter. Det blev tufft och jag lättade på tyglarna: det var okej att dricka vin å smaska på en jordgubbe på helgerna, men på veckorna åt jag strikt.
I slutet av sommaren fick jag även ett återfall. Livet drabbade och jag var djupt nere i sockerträsket. Jag antar att alla missbrukare får återfall. I mitt fall dröjde det 4,5 år. Men jäklar va tufft och svart det var där nere på botten. I skrivande stund är jag på väg ur det - jag har tur som är utrustad med starka mentala verktyg, stöttning från både min livscoach, mina nära och kära och er; fantastiska läsare! Just nu känner jag mig starkare än någonsin. Jag har bestämt mig för att detta återfall är det bästa som har hänt mig. Det stärker mig och lär mig saker om mig själv.
Vi bestämde även att göra om projektet till en grupp därför att mailen dröste in av förtvivlade människor som tappat bort sig själva i denna typ av strikta LCHF. De hade fastnat i sitt sockermissbruk igen och kände sig totalt misslyckade. Kände sig pressade av tidspressen. Kanske är det så. Att liksom periodisk fasta inte är något för människor med ätstörningar så är inte superstrikt LCHF det heller. Att förbjuda så mycket kanske triggar den gamla ätstörningen igen. Till och med Sten Sture Skaldeman vittnar om att det var tufft i sommar: de första veckorna gick bra men sen kröp bären och vinet in i kosten igen.
Jag är ändå väldgt tacksam för att jag började med SkaldemansLCHF. Som du vet så har jag kastat vågen. Jag blev helt uppslukad av den och kände att den tog upp en stor del av livet. Så jag har ju gått omkring å trott att jag blivit superfluffig. När jag var hos sömmerskan som syr min brudklänning så fick hon lägga in den 4-6 cm överallt från tidigare mått, så då vet jag att även fast det har fuskats så har de strikta veckorna gett grymma resultat! Dock känner jag att mitt face har blivit lite carbface, men det ger ju med sig också. JAg svullnar alltid i facet av kh.
Nu äter jag superstrikt igen efter sockerträsket och det känns jättebra. Denna gång ska jag ge mig mer förståelse: en köpesallad på lördagen när man är ute och far är ingen synd! OCh jag tror att det är receptet på att lyckas i denna extremt tuffa kost: att göra det bästa man kan utifrån dagens premisser. vissa dagar funkar det skitbra med bara kött och fett. När man är ute på stan eller ute och far, då måste vi ge oss förståelse att kosten snuddade på liberal LCHF just den dagen.
KÖSS
