Detta halvår har jag provat en helt ny form av terapi. Som du kanske vet har jag gått i terapi sedan jag var 15 år gammal. Min mamma är terapeut så det har varit naturligt att gå i terapi i min familj.
Det ligger en sån skämselkudde över terapi i Sverige idag. I USA så går var och varannan i terapi och man anses modig och stark för att man gör det. I Sverige ses det med skamglajjerna på. Man är svag och ska ta tag i sina egna problem. Punkt! Man anses även lite som en crazyperson om man går å tjötar med någon.
Jag har gått i olika formers terapi i 10 års tid. Jag läser määängder med böcker som handlar om mental träning. För mig hade det varit superkonstigt att driva en blogg och föreläsa om jag inte läste om saker och som handlar om det jag skriver och tjötar om. Man behöver helt enkelt input.
Jag har gått i KBT väldigt länge. Lärt mig handfasta verktyg. KBT är speciell terapi på så sätt att man nästan enbart kollar på betéenden. Det är därför ganska ytligt men väldigt bra om man har massa destruktiva betéenden som man behöver hantera. Nu har jag, sedan ett halvår tillbaka, gå i psykodynamisk terapi. Det ska man inte göra förän man är 25 år och då anses vuxen ur ett psykodynamiskt perspektiv. Det är en svår form av terapi då vi verkligen gräver ner oss i barndomstrauman och gräver djupare. MAn blir ganska förvirrad när man går i psykodynamisk terapi. Helt plötsligt får man reda på VARFÖR man beter sig som man gör. VARFÖR man har massa destruktiva beteenden. Och jag tänkte dela med mig i 2 insikter som jag tror kan vara nyttiga för alla att ha.
1. Jag har insett att jag har ett kontrollbeteende deluxe. Jag ska äta på ett visst sätt, på vissa tider och av viss sorts mat. OCh om jag då bryter dessa ramar och regler jag sätter upp mot mig själv så startar en ond cirkel av fel val. Låt mig ta ett exempel. Bestämmer jag mig för att nolla kolhydraterna och bara äta kött och smör, men helt plötsligt av någon anledning väljer en sallad, så finns risken att nästa måltid blir en chokladkaka. Varför? Jo. För när man kontrollerar sig själv stenhårt så tröttnar man tillstlut och gör revolt mot sig själv. Stenhård banting varvas med överätning. När vi kontrollerar oss själva stenhårt uppfostrar vi oss själva med massiv ångest när vi går utanför ramarna som då gärna leder till ett destruktivt beteende i form av dämpning på ngt sätt. Det kan vara choklad, alkohol eller ngn form av din favoritdrog.
2. Panik över att vara hungrig. När jag var liten fanns inte LCHF utan det var att äta mindre och springa mer som gällde. Det innebar att alla mina måltider kontrollerades stenhårt i mängd. Bambatanterna mätte upp mina måltider i skolan med decilitermått och min tallrik blev vägd hemma vid middagen. När alla fick ta 2 bullar fick jag ta en. Detta var ju såklart inte för att vara elak mot mig, utan det var av all välmening. Däremot har det fuckat upp mitt ätbetéende totalt. Jag blir fullständigt panikslagen om jag inte får vara mätt. När livet stressar mig så faller detta betéende in särskilt. Jag kan äta tills det sprutar genom öronen! Jag upplevde det så obehagligt att jämt vara hungrig när jag var liten att jag "passar på" att äta när ingen ser. Hunger skrämmer skiten ur mig! Jag visste att det var långt kvar tills nästa måltid och jag hade ingen kontroll över när och hur mycket jag fick äta.
Jag tänker inte presentera någon lösning eller något verktyg för att få bukt på dessa beteenden. Insikt är nyckeln. Förstår du VARFÖR du gör på ett visst sätt så blir det enklare. När jag tar mig tid att skruva ner stressnivån så lugnar jag mig vid måltiderna. "Jag får äta när jag blir hungrig, jag behöver inte stoppa i mig 3 tallrikar nu" är en bra tanke att tänka när man känner att man är på väg att överäta. Eller att "jag får äta hur mycket choklad jag vill, men jag vill må bra och därför äter jag inte det just nu". För då kontrollerar vi eller förbjuder vi inte oss själva men äter bra ändå. De bra valen växer ur kärlek och inte ur kontroll.
KÖSS
![]()
