Det finns vissa drag som är gemensamma för alla oss beroende. En sådan sak är att vi isolerar oss när vi drogar. Det blir mycket roligare att äta hemma själv än att gå på den där festen eller orka sig ut på kalas. Vi börjar ljuga och hymla för att sticka under stolen med vårt drogande. Efter vi har drogat fastnar vi i skald och skuldbojor och vill inte visa oss för vår omgivning. Kanske börjar vi träna hysteriskt så inte kollegorna ska se ngt. Kanske klär vi oss i luftiga kläder i hopp om att dölja. Kanske sjukskriver vi oss från jobbet och orkar inte ens ta det.
Det är oerhört viktigt att bryta isoleringen. Isoleringen dödar oss andligt. Helt plötsligt är vi fast i negativa tankar om att vi inte duger som vi är, att vi är äckliga och misslyckade.
Innan jag började med LCHF så isolerade jag mig jättemycket. Innan 2010 såg mitt liv hela annorlunda ut. Jag brukade vakna om mornarna och vara extremt sockerbakis, ha sura uppstötningar och huvudvärk från helvetet. Försökte döva det med mackor och müsli. Här räckte inte 2 mackor, utan jag åt oftast en halv limpa med en stor skål vaniljyoughurt till. Ingenting mättade. Och om det mättade så blev jag ASmätt, ASsnabbt - som en blixt från en klar himmel. 30 minuter senare var jag hungrig igen. Trots en halv skogaholmslimpa i magen.
Vissa dagar tvingade jag mig till skolan - det vill säga gymnasiet - men majoriteten av dagarna orkade jag inte utan stannade hemma. Jag hade ändå 70% frånvaro. Ibland för att jag var så trött så att jag hadesovit förbi alarmet, ibland för att all min energi var borta för att jag hade suttit uppe till 03 och ätit ostbågar och daim. När jag var hemma så åt jag ingenting under dagarna - bara vanlig mat - men ju längre dagen gick desto större abstinensbesvär fick jag. Tillslut drev det mig ut ur lägenheten. Klädde på mig ngt som skulle förklä mig och tog bussen ner till Willys för att köpa min drog. Kakor, glass eller godis - det är min grej det.
Jag kommer ihåg att jag inte ens tyckte det var gott. När man äter så mycket socker så försvinner smaklökarna och allt smakar papp. Man behöver mer och mer för att uppleva den söta smaken. Det det gjorde var att göra mig lugn, glömma bort mina bekymmer. Jag kunde försvinna in i en teveserie eller somna i ro. Utan socker rev det och slet i kroppen.
På helgerna festade jag väldigt mycket och blev väldigt full. Vaknade oftast på lördagarna med blackouts och extrem ångest. Jag hade sagt ngt korkat, gjort ngt dumt eller betett mig som ett svin. Det var jag tvungen att döva med kakor och glass. Helgens misstag och min ständiga frånvaro från skolan tyngde mitt samvete, det enda som tog bort det var socker. Jag hatade mig själv. Jag skämdes så enormt för den jag var. Jag hatade mitt liv.
![]()
Var det ett liv? Vem var jag? Hur överlevde jag? Det jag starkast kommer ihåg var isoleringen. Hur jag hatade mig själv och hur jag skämdes för hur jag agerade.
Jag började LCHF för 5,5 år sedan. Jag har haft mina sockerdippar, men inte på samma sätt som innan LCHF. På senare tid har dessa minnen börjat poppa upp igen. Det är som att jag har haft tid att bearbeta och fundera. Och då kommer jag fram till en viktig sak. Vikten är - helt och totalt - oväsentlig i sammanhanget. Jag känner mig löjlig och fåfäng när jag sitter och tänker tillbaka på mitt fd. liv. Vad spelar det för roll att jag väger 30 kilo för mycket? Idag har jag ingen värk, inga sura uppstötningar, jag har bra betyg, är frisk, stark och mår fan bra.
Ibland undrar människor vad det är som driver mig att blogga. För mig är bloggen inget medium att bli rik, att få uppmärksamhet eller att vara med i tidningar. För mig är bloggen en tidsmaskin. Jag kan inte åka tillbaka till gymnasie-My och trösta henne och berätta att allt kommer att bli bra. Det går ju inte. Det jag däremot kan göra är att sprida saker som jag önskade att någon berättade för mig innan 2010. Om jag fick åka tillbaka så hade jag sagt framförallt en sak till My:
- Bryt isoleringen!
Det finns gemenskap för henne där ute. Människor som stöttar och förstår. Som talar samma språk. Som hjälper och vägleder. Som hon och jag kan ta rygg på. Det kallas OA eller FAA.
KÖSS
![]()
