Nu har jag varit på konferans i två dagar. Hade med mig torkat kött som nödmat - men det gick så bra! De serverade strikt LCHF hela helgen. Tack Hotell Gyllene Uttern, det gjorde ni super!
När jag började bli klar med min utbildning som civilingenjör så tvivlade jag på mig själv. Vart skulle en sån som jag höra hemma? Jag skrattar högt, jag har en ganska brutal humor och jag uppfattas av många som bubblig. Mina kursare var seriösa, visst de bjöd på sig själv, men jag uppfattade mig själv ofta som "outsider". Jag har hört efteråt att man trodde att jag skulle vara den första som hoppade av i ettan, inte kunde någon som var så sprallig bli ingenjör. Istället missade jag inte en enda tenta.
För mig har det alltid funnits tvivel på att jag skulle bli något. Att jag inte skulle klara det. Att alla organisationer skulle rata mig, de kanske inte tyckte jag skulle passa in - jag skrattar ju så högt. Innan jag fick mitt nuvarande jobb som gruppchef så gick jag på en intervju där man deklarerade att "det finns inte plats för din personlighet här, du ska bara göra som jag säger". Jag tackade nej till det jobbet - såklart. Jag har haft inställningen att jag ska försöka vara ingenjör, men om min personlighet inte passar får jag söka något annat. Jag kan inte ändra den jag är för att passa in, aldrig - det skulle göra mig djupt olycklig.
Men jag har hittat hem. Alten, vilket är företaget jag jobbar med, är det bästa ställe man kan tänka sig som supersocial ingenjör. Men chef är den bästa människan jag har träffat i den rollen. Han ger mig och mina kollegor absolut frihet och tillit och låter oss växa. Och inte nog med det - han har ett genuint människointresse. Han köper hela människan, inte bara det bra med människan. När jag har personliga utmaningar, så hjälper han till och lösa det - kosta vad det vill. När jag ställs inför sorger och motgångar - då lyfter han det positiva. När jag gör fel - så hjälper han mig att göra rätt. Han ser också styrkor i oss anställda som vi tvivlar på att vi har.
Efter bara 3 månader på Alten så trivs jag något så sjukt bra. Jag och mina kollegor har kommit så nära. Jag kan vända mig till dom med utmaningar och svårigheter och de tar sig alltid tid att hjälpa mig att lösa problemen. Jag får massa kramar varje dag och vi har så roligt ihop.
Varför berättar jag det här då? Jo. För jag har ju ett personligt ansvar i detta också! Jag vågar be om hjälp, utmana mig själv genom att fråga mina kollegor och vågar berätta om mina brister och svårigheter. Jag har gått in med inställningen att vara transparant och faktiskt våga berätta om mina svagheter. För det har jag fått så otroligt mycket tillbaka. Stöd, hjälp att göra mitt bästa och att växa något enormt. Och jag har lärt mig detta: vågar man vara ärlig, be om hjälp och fråga om stöd så får man ett fantastiskt liv tillbaka. Vågar du berätta om dina svagheter, får du förståelse och hjälp. Varesig det gäller din karriär, ditt sockerberoende eller dina relationer. Det finns alltid hjälp att få!
KÖSS
