Inlägget var säkert knasigt formulerat, för jag fick mycket skit för det. Alla är vi olika, alla fungerar olika. Självklart beror det på hur man har drogat på sin favoritdrog, men min teori baseras på hur beroendehjärnan fungerar, att den ska strypas på alla beroendeframkallande substanser. Sen är det upp till var och en och avgöra hur utloppen triggar. Jag exempelvis triggar inte på spel, jag tycker det är så jävla tråkigt. Skulle jag spela Bingo skulle inte jag bli sugen på socker. Inlägget var meningen att lyfta problematiken, det finns faktiskt dem som blir sugna på alkohol när man äter socker. Precis som jag som sockerberoende får sug efter socker när jag dricker alkohol. DÄRFÖR är jag övertygad om att så länge man inte erkänner socker som en drog, så blir återfallen flera för andra beroende. Inte alla, det har jag aldrig påstått, men flera.
Nu till kärnan av det, som gör mig fruktansvärt upprörd. Hur det verkligen pyste igenom på vissa kommentarer om att sockerberoende minsann inte är ett riktigt beroende. Att det inte är så jäkla farligt. Att det inte går att jämföra med andra beroenden.
Nej, jag som sockerberoende kan inte ta en enskild överdos och dö.
Nej, jag som sockerberoende trashar inte lägenheter när jag är hög på sockret.
Nej, jag som sockerberoende slår inte folk på käften när jag är hög på sockret.
Men. Jag som sockerberoende blir lämnad och får ultimatum av min familj, partner och vänner av min drog. Antingen för att jag blivit så tjock att man inte attraheras av mig längre, eller att jag har blivit så tjock så man är rädd för min hälsa eller för att jag isolerar mig med drogen så jag inte är närvarande. Socker förstör familjer, parrelationer och vänskapsrelationer. Fast av våra "symptom" som övervikt och isolering, ingen skyller på sockret.
Jag som sockerberoende har samma ångest som en alkoholist. Jag har självmordstankar, ångest och lovar mig att på måndag tar jag tag i mitt liv. Det blir samma djävulusiska ångestspiral.
Jag som sockerberoende dör av mitt beroende, precis som en alkoholist. Jag får diabetes, hjärt- och kärlsjukdom eller så tar jag mitt liv på grund av ångesten.
Skillnaden mot mitt beroende och drogmissbrukaren:
Min drog finns överallt
Min drog fick jag för första gången när jag inte ens kunde gå själv
Min drog äts det på mitt jobb, på mitt gym, på släktkalas - och jag måste vara stark nog att säga nej
Min drog anses som normal och jag anses som onormal när jag tackar nej
Min drog görs det reklam för, överallt - i alla medier. Och jag måste vara stark nog att inte påverkas.
Min drog finns gömd överallt. Läser jag inte på noga, riskerar jag att droga omedvetet.
Mitt drogande finns ingen hjälp att få. Vården vänder mig ryggen, jag får ingen hjälp med min avgiftning.
Mitt drogande skrattas det åt. Min drog anses ofarlig och det är jag som har dålig disciplin.
Min drog måste jag förhålla mig till, inte strypa helt. Andra beroenden som alkohol, rökning, spel slutar man med helt. Mat måste jag äta "lagom" av - annars dör jag av svält.
Mitt beroende är i allra högsta grad verkligt! Varesig du har haft problem med det eller inte, så är min verklighet sån här. Och det kommer jag aldrig sluta kriga för - vår upprättelse.
KÖSS
