Återfall

Jag har sedan 3 veckor tillbaka glidit in i ett skov av mitt sockerberoende, sjukdomen har tagit över. Nej, jag har inte brutit min abstinens, men jag känner att jag är en hårsmån från att göra det. Eftersom jag levt med min sjukdom hela mitt liv så känner jag symptomen.

 

- Jag blir manisk och får koncentrationssvårigheter

- Jag känner mig tom och deppig

- Mina andra utlopp blir tydligare, så som shopping

- Jag djupdyker inte i ett möte med en annan människa, jag blir distansierad

- Jag kräver 110% bekräftelse från alla jag möter

- Jag letar efter "fel" i relationer. Allt som kan tas som en förolämpning, tar jag som en förolämpning och blir ledsen och tror jag ska bli övergiven

 

Och sist, men absolut tydligast: jag överäter. Jag har överätit fram och tillbaka dessa veckor, men i lördags hade jag min värsta överätningssession sedan jag blev abstinent för 10 månader sedan. Låt mig berätta.

 

Redan i fredags började det klias i hela kroppen. Trots att jag åt bra och jag var mätt så rev det i mig. I fredags kunde jag dock säga nej och lägga band på mig, jag var inte själv. I lördags vaknade jag upp med samma känsla. Det rev och slet och jag blev helt fixerad på mat. Åkte in till Partille, tänkte att jag måste köpa mig en ny jobbkavaj. De som jag köpte för 4 veckor sedan sitter redan som tält. Och då spårade shoppingen och jag köpte jättemycket onödigt. Innan jag lämnade Partille tänkte jag att jag skulle köpa mig Mellomys. Notera: jag köper aldrig mys. Det ingår inte i min matplan. Men på något jävla vänster lyckades sockertrollet få mig att glömma det. Så ut kom jag med 1kg prinskorv och 1 påse kokoschips. När jag kom hem vad det första jag gjorde att slita upp det där korvpaketet och frenetiskt börja hetsäta. Frågan är om jag ens hann av med skorna. Tillslut fick jag så ont i magen att jag fick lägga mig på sängen och paniken började sprida sig i mig. Va i helvete håller jag på med? Så jag tog kontakt med Arteget och bönade efter hjälp. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv för mig själv. Jag tappade kontrollen, maten var mig övermäktig.

 

Så jag beslutade mig för att slänga all mat jag köpt. Tog fram soppåsen. Men istället för att slänga den, så började en ny hetsätningssession. Jag tog kontakt med andra beroende, bönade och bad efter hjälp. Det hjälpte ett tag. Ingenting hjälpte. Inte samtal, inte L-glutamin, inte distraktion. Ingenting. Maten intog chefsposition, jag fick bara böja mig. Jag har inte på länge känt mig så full av skam, ångest och maktlöshet. Sedan fortsatte det. Mitt i natten åkte jag till Shell och köpte rostade mandlar. Jag har aldrig, under 6 år på LCHF, ätit nötter. Mandel är den enda nöt jag tål.

 

Jag reste mig igen. Jag är på banan igen. Något darrig i knäskålarna, men jag är tillbaka. Varför? För jag har en återfallsplan. Imorgon kommer jag berätta hur den ser ut, den är bulletproof för mig.

 

För mig är det viktigt att berätta om de här tillfällena för dig. Många ser det som utlämnade, kanske ett tecken på svaghet. Men jag har aldrig påstått att jag är stark, att jag har massor av disciplin. Dessutom är det förjävligt att känna sig ensam när man tappar kontrollen. Mitt hopp är att du känner dig mindre ensam i dina svackor om jag vågar ta steget och berätta. För jag skäms inte, har inte en gnutta ångest. Jag vet att jag är sjuk i beroende, och att jag aldrig kan bli fri - bara leva i tillfrisknad. Och om jag ska vara ärlig kommer inte detta som en överaskning för mig. Jag har misskött min sjukdom ett tag. Jag har inte gått på möten, jag har sovit dåligt, jag har låtit mina andra utlopp springa iväg och blundat. Det är så jäkla lätt. Det är så jäkla lätt att ge allt annat veto, istället för sjukdomen. Att man prioriterar fel. Det är ett ständigt lärande, och jag är inte feg för att sätta mig i skolbänken. Jag får lärandepoäng varje dag.

 

 

KÖSS